Kyrkvägen

Kyrkvägen
Hur kan vägen till kyrkan vara så olika? Söndagen den 26 juli cyklar jag till Gårdsby kyrka utanför Växjö och det är fem kilometer från där vi bor i Rottnekvarn. Återigen ingen människa till synes men fridfullt så till den grad och den väna grönskan slår emot en hela tiden. När jag kommer fram står prästen Anders Stynsberg på kyrktrappan och väntar. Det är en tapper skara på ca 20 personer och vi får sjunga nya glädjande psalmer och predikan om förklaringsberget var slående central och på samma gång direkt rotad i vår nuvarande existens.
Söndagen den 2 augusti tar vi bilen till kyrkan och åker från vårt hus i Rondebosch nära Table Mountain ut till Elsies River där vår lutherska församlingskyrka ligger. Det är nästan som en vanlig vardagsmorgon med mycket trafik och med några som har bråttom. Säkert någon kyrkorådsledamot som skall leda gudstjänsten i sin kyrka och som har försovit sig. Resan är 16 kilometer och tar denna morgon nästan exakt 20 minuter. Väl framme ser vi att den stora parkeringen framför kyrkan redan är full, vår bil var den sista som kom in. Det är lite särkrare att stå innanför kyrkinhägnaden. Idag behövde jag bara hjälpa till med nattvardsutdelningen och det var relativt få i kyrkan denna morgon, kanske inte mer än 300. gudstjänsten tar allt som allt ca två timmar. Prästen Clifford Kawie predikade centralt om att vi som Kristi efterföljare måste vara ljus i världen som inte sätts under skäppan.
Dessa yttre beskrivningar har dock ganska lite att göra med vad det egentligen handlar om. Även om jag är allergisk mot termen ’inre’ så låt mig använda den här. Vad jag talar om är den inre resa som jag fick göra de båda söndagarna. Resan till Gårdsby var totalt homogen. Jag skulle till en kyrka med en tradition som jag växt upp med mer eller mindre. Det var en svensk kyrka, vi som kom dit hade alla sådan bakgrund. Allt andades samma kultur och det var närmast konfliktlöst till synes. Jag var hemma, eller var jag verkligen det?
Resan till Elsies River lutherska kyrka var radikalt annorlunda och den var även denna morgon fylld av paradoxer. Vi visste att vi var de enda som i yttre mening skulle klassas som vita om någon tänkte på det. Vi reste in i ett område där endast svarta bor (i gammalt språkbruk som fortfarande används är det ett område för färgade) men vi bor själva i ett område som långsamt håller på att bli alltmer blandat. Det faktum att vår församling är likadan som under de gamla apartheidsdagarna kan man kanske inte blamera medlemmarna för. Detta är helt enkelt Sydafrika i augusti 2009. Så är det; och det känns kilometern innan vi är framme, det känns att vi är udda, annorlunda trots att vi hör till samma tro. Denna plåga, denna pina över att det aldrig ändrar sig, när skall vi få se en förändring?
Och samtidigt, väl framme så händer den sedvanliga scenförändringen: vi välkomnas med stora leenden och vi kunde inte drömma om att vara någon annan stans eftersom det är hit vi hör och eftersom det är här som vi är hemma. Ibland är livet en paradox, en skärning mellan omöjligheter, när det är som bäst.