Sensommar till senvår

Från sensommar till senvår
Jag förflyttade mig i fredags och lördags inte mindre än nio månader på 22 timmar. Från sensommar till senvår. Om man inte förtränger skeendet utan erkänner det som det är så är det halsbrytande, ’disruptive’, man mister balansen, man mister det jordnära, känner sig främmad, disorienterad; och mitt i allt en sådan värkande skönhet att en vers av Karin Boye skulle passa fint.
Behöver jag förklara? Jaså, kanske det. Jag lämnade trädgården i Småland i fredags kl 12.30 och som alltid är det som bäst när man skall lämna. Där fanns allt – gräset var nyklippt, trädgårdslandet hade sallad, kryddväxter och några få jordgubbar kvar. Bären var som bäst: hallon, svarta och röda vinbär och de goda fågelbären och de mer sura men läskande klarbären. Vädret var inte precis fint men skapligt, runt 20 C, en del sol och luften var mjuk precis som åvattnet nere vid tomtens ände. Detta är Sverige i sensommartid. Varför lämna när det är som bäst?
Jag kom till Kapstaden på lördagen strax före kl 10. Snart nog var jag hemma i huset i Rondebosch. Taffelberget låg kvar på betryggande avstånd, tre kilometer bort, men fortfarande nästan exakt 1000 meter högt. Efter en sådan flygresa är jag själv alltid något bedövad och det tar väl ett dygn innan jag kommer till mig. Jag registrerar att solen skiner och att det inte längre är så kallt och att våren kanske är på väg.
Men inte förrän på söndagen ser jag vad jag ser, upplever jag vad jag kanske borde ha upplevt redan första dagen. Jag ger mig ut på mina invanda joggingtur på ca 7 kilometer, ingen brådska, den går genom ett villaområde med mycket träd och annan växtlighet. Solen hade just gått ner men klockan var bara strax over sex. Då såg jag det. Det var en kristallklar kväll, kvällsljuset stod som en blå sky över träden som var delvis kala, inte alla, knoppar kunde skönjas, temperaturen hade sjunkit till ca 15 C. I ett enda moment såg jag framför mig den väldiga omställning som ligger framför oss här, vårens ankomst och en dag plötsligt kommer det åter att vara sommar, någon gång i början av oktober.
Det var detta som var våndan, såret, men också glädjen, privilegiet, att på 22 timmar få färdas från sensommar till senvår, från slutet av juli till slutet av april, nio månader.