Two Books

Two Books

There is much to be said here. I want to make a few comments on the two authors Haruki Murakami and Stephen Covey.

They are as different as can be and yet both of them speak directly to me in a very meaningful way.

Covey (Stephen Covey, The Seven Habits of Highly Effective People. London: Simon & Schuster, 2004 (1997), simply has helped me to become more aware of my potentials when it comes to my person and how I could develop certain aspects of my daily life. Just to have the basic endowments of a human life put down on paper: imagination, conscience, independent will and self-awareness (page 146). It is great to see these words in writing, as they in a concrete way sum up what it is to be a person.

Many things could be said about his leadership manual. It could be deemed as irretrievably American, as hopelessly grounded in a liberal mindset in the sense of anything is possible if only you put your mind to it. And yet, you have to give a certain lee-way to the freedom of the will, unless you start playing with deterministic views.

Therefore, I cannot stop admiring Covey for what he has achieved in terms of leadership guidance. It should then be said that he also pays equal attention to the need for inter-dependent work. The whole idea of forging a personality with own gifts, abilities and own drive, is linked up with what it is to be human, i.e. to live and work together with others. But the starting point is the individual. Africa may come to the rescue in doing the opposite: start with the group of people, as the only foundation when shaping a human being into a humane, human being. But even the African starting point does in no way make it possible to avoid the need to develop the individual being.

Murakami is meaningful to me for a very particular reason. He is by now a leading novelist in the world, especially when it comes to crime novels. But my indebtedness to him has one, only one reason: his book on running: What I talk about when I talk about running. A Memoir. London: Vintage Books, 2009. To start with, this book seems just outright boring. He tells about running, training for various marathons around the world, especially the New York Marathon and the actual doing the marathon run.

However, a lot of things are intertwined with these rather tedious enumerations of what it is like to train and to actually take part in a competition. What he does is to give a whole picture of his life as an athlete and as a writer. I am simply impressed with his daily programme: run at 7 a.m. for an hour and then sit down writing the whole morning until some time in the afternoon. And he does so, regardless of eventual inspiration or motivation. It is hard work, and it is also about discipline.

There is a certain amount of loneliness about this life style, but he does not dwell on his other side of his personal life and activities, which I appreciate. I don’t read the book in order to get to know everything about this Japanese man. It is quite enough to read about his running, and what goes through his head while running, and also about the creative moment of writing. I have come to read this book, over and over again, and it does not make me tired of it.

An added challenge to me personally is the fact that I probably cannot run any longer in a consistent way due to pain in my right knee; but I can walk, and the idea now is simply to convert everything I used to do as a runner into a walking mode. I am still in the process of getting that into place.

Getting back to Covey. One of the things I like the most in Covey’s book The Seven Habits of Highly Effective People, will be found under the rubric “What it takes so say ‘No’” (page 156ff). I wished that more people would give themselves a chance to ponder what he says here; the insight that the very ability to say no, often unleashes a wonderful sense of freedom, not away from everything but into that which had been hidden by that which you yourself and your surrounding had taken for granted that you should, or had an obligation to do. Freedom of the will? Yes, if not there, we would be totally doomed, and hopefully we are not completely doomed, yet.

FYRA PREDIKNINGAR SOMMAREN 2017 2(4)

Sjätte söndagen efter Trefaldighet, den 23 juli 2017, Tjureda kyrka, Gårdsby kyrka, Växjö Stift

Lukas 9.51–62

Jag skall bara...

Livet som en halvmesyr eller som en total satsning på det bästa.

        i.            Det finns två motiv dolda i texten. ”När tiden var inne för hans upptagande vände han sitt ansikte mot Jerusalem” (”vände Jesus sina steg mot Jerusalem” vers 51, Nya Testamentet 1981). Här är en parallell till Elias himmelsfärd (Andra Kungaboken 2). Men Jesus räknar här in en något annorlunda resa: Det är en resa som innefattar lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är det andra motivet. Det första träder också fram och det är en uppgörelse med Elia. ”Att tas upp”, det är en slags himmelsfärd. Jakob och Johannes var så upprörda över att de inte var välkomna att stanna över i den samariska byn att de ville kalla ned eld från himlen för att förgöra människorna där – precis som Elia hade gjort över sina fiender. Han hade ju låtit döda alla Baals profeter med svärd, och de var antingen 450 eller 850 stycken (Första Kungaboken 18 och 19).

Jesus tillrättavisar sina lärjungar och de tar en annan väg via en annan by. ”En annan väg” är just det som antyds i första motivet. Denna vindlande väg, denna omständliga väg visar sig vara en väg bort från våldet, ja allt vad våld heter. En ny era börjar. Elia, förebild på flera sätt, tillhör dock den gamla eran, våldets era, öga för öga, tand för tand – eran.

Trots denna icke-våldets radikalitet finns det tillräckligt i det som Jesus säger ändå som upprör, rör om och berör. Fortsättningen är ett bevis på det.

      ii.            Du måste göra upp en kostnadskalkyl. Boendet är en slags grundsten i människans tillvaro men Jesus säger här att ”rävarna har kulor (lyor) och fåglarna har nästen (bon), men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud” (vers 58). Alltså, det kostar. Uppsala Ärkestift har som tema på sitt präst och diakonmöte som tema: Allt är nåd. Denna ”sola gratia” är en central trossats som vi ständigt måste återkomma till. Men det är en trossats som lätt kan missbrukas. Enligt Jesus kan den inte bli till något intet förpliktande; det får inte bli ett kravlöst evangelium, det får inte bli ”billig nåd” (som Dietrich Bonhoeffer sagt). ”Allt är  nåd”, ja, ytterst är det så, ja, men det kostar...

    iii.            Här finns också två lojalitetskonflikter. Den första handlar om att det är viktigare att förkunna Guds Rike än att begrava sin far.

Här finns minst tre aspekter att tänka på.

Faderskap kan vara problematiska och har genom historien ifrågasatts särskilt därför att dessa ofta har skymt moderskap.

Vördnaden för (dyrkan av) förfäderna kan lägga stor börda och många krav på de efterlevande.

Josef, Jesu fader, är kraftigt nedtonad i evangelierna, kanske inte enbart för att Jesus ständigt och jämt kallar Gud för sin Fader.

Jesus säger rakt ut: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds Rike” (vers 60).

    iv.            Den andra lojalitetskonflikten handlar om oförmågan att ta radikal ställning och den ödesdigra blicken tillbaka.

Man kan gärna jämföra med Lots hustru som blev en saltstod när hon vände sig om. De flydde från sin stad som skulle förintas och Herrens ängel hade varnat för att någonsin längtansfullt se sig om och med blicken längta tillbaka (Första Moseboken 19.15 – 30, särskilt verserna 17 och 26).

Orden i texten vittnar om något mer än att bara ge en kram och sedan ge sig iväg. De antyder även ansvaret för dem därhemma. Det är inte bara att sticka iväg. De måste klara sig ekonomiskt. De måste vara trygga. Om jag inte är där måste jag först säkra att andra går in i mitt ställe, och att det är folk som jag kan lita på (se grekiskans épitréfo som syftar på underhåll och skötsel, vers 61).

Trots alla förbehåll som man kan ha, är inte saken ändå ganska logisk: den som satsar på något nytt måste göra det helhjärtat, annars blir det inget.

Orden är klassiska, eller hur, ”den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike” (vers 62).

      v.            Endast det bästa är gott nog...

Invändningarna mot de föregående tre punkterna kan vara många. De innehåller en radikalitet som upprör, rör om och berör.

Men det intressanta är att en sådan radikal efterföljelse som handlar om Jesus Kristus och gudsriket på sikt inte alls leder till att familjelivet och de närmaste ratas eller bortses från. Tvärtom. En radikal efterföljelse innebär att man kommer tillbaka till familjen igen.

Den romersk katolska kyrkan i Afrika dominerar i många länder söder om Sahara. Bara i Nigeria finns det mer än 30 miljoner katoliker. Vid deras Afrikasynod i Rom har familjen betonats starkt och där har även familjen framhållits som en bild eller prototyp för kyrkan.

Man kan också betrakta Jesu egen familj. Maria, Jesu moder, kommer snart i centrum som ingen annan man eller kvinna i hela kyrkan; brodern Jakob (men det finns många Jakob i Bibeln) var förmodligen helt blockerad av Jesu ord och handlingar under dennes ”ministry” på jorden, men blev senare den första kristna församlingens ledare i Jerusalem.

Dagens evangelium ställer dock krav som vi sett. De tre aspiranterna till lärjungaskap har följande att tänka på, att göra en kostnadskalkyl liksom den som satt med det ofrånkomliga kravet ge upp det invanda hemmets bekvämligheter eller att göra upp med den lojalitetskonflikt som bestod i att se sig näst intill oumbärlig därhemma.

Frågan går till dig: Har du modet att spegla dig själv i dessa tre aspiranter? För du är också kallad av Gud för tjänst: Svenska Kyrkan behöver fler som bejakar kallelsen till präst och diakon, samt kyrkomusiker. Många andra sätt finns att tjäna på.

På ett nästan övertydligt sätt ställs vi inför det faktum att för väldigt många anständiga, duktiga och hedervärda människor ”är de viktigaste valen i livet inte mellan det goda och det onda (för vad det valet är, är ofta alltför uppenbart), utan mellan det som är bra och det som är bäst”.

Ofta blir det just, ”men jag skall bara...”

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

FYRA PREDIKNINGAR SOMMAREN 2017 1 (4)

Fjärde söndagen efter Trefaldighet, den 9 juli 2017, Söraby kyrka, Växjö Stift

Lukas 6.36-42

När såg du senast dig själv i spegeln?

Man kan göra det på olika sätt och syftet kan vara olika, men vad ser du?

        i.            Enligt vers 37 säger Jesus, ”döm inte så skall ni inte bli dömda”. Detta är ett ord som ofta missuppfattats totalt, bl.a. i vår egen kyrka de senaste 50 åren.

Det är som om ingen dom fanns, ingen lag att ta hänsyn till. Men att lagen finns kvar även i en evangelisk kyrka är uppenbart genom följande fyra exempel.

a)      I dagens första kollektbön står det: ”Du nådens Gud, som kan dömma och upprätta människor...”

b)      Dagens gammaltestamentliga läsning lyder: ”Jag skall dömma er israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud.” (Hesekiel 18.30)

c)      I Bergspredikan hade Jesus följande att säga om lagen och profeterna: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.” (Matteus 5.17)

d)     Tio Guds Bud ingår fortfarande i konfirmandundervisningen som ett avgörande viktiga riktmärken i livet. (2 Mosebok 20.1-17)

Jesu ord här handlar inte om att lagen inte skulle behövas utan om vems lag det är och vem som har uppgiften att döma. Vi människor tar ofta på oss den uppgiften som en personlig sak och vi gör det typiskt nog innan vi har sett oss själva i spegeln.

      ii.            Det Jesus säger här är inte tidsbundet, inte bundet till en viss kultur eller ett visst folk, det är allmängiltigt, universellt.

Hela denna text (dagens evangelium Lukas 6.36-42) återfinns i Bergspredikan i Matteus 5 – 7, utom sista delen av vers 37 och vers 38, som lyder: ”Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er”.

Vi utelämnar texten om flisan och bjälken (flisan i din broders öga och bjälken i ditt eget) den här gången.

Låt oss istället titta närmare på verserna 37 och 38.

    iii.            ”Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel” (vers 38)

Den som ger, är generös, kommer att få tillbaka, det är bara så, även om det dröjer.

Med den tidens klädedräkt var det möjligt att ta emot och bära med sig gåvor, t.ex. ätbara grödor. Men utrymmet var begränsat. Det gick att göra en fåll i manteln över bältet och där lägga något.

Denna gåva, förpackning, var alltså begränsad av praktiska skäl men omgärdad av en god portion kärlek.

Vi har förmodligen varit med om något liknande. Studenten, innan studiemedlens tid, fick av sin moster ett månatligt bidrag, för sitt uppehälle. Detta bidrag var inte så stort men betydde mycket genom sin regelbundenhet.

En konfirmandgrupp från Kalmar blir mottagna av församlingen i Vordingborg, Danmark. Konfirmanderna fick bo i olika hem. Dessutom, vid den dagslånga utflykten hade varje familj skickat med smørrebrød så att det räckte till lunch. Tala om en begränsad gåva men som var väl avmätt och gjorde dagen njutbar, begränsad men omgärdad av en god portion kärlek!

    iv.            ”Frikänn, så skall ni bli frikända” (vers 37).

Frihet är den kristna trons signum, kännetecken, kännemärke. Istället för att misstänkliggöra människor måste vi tro väl om dem.

Engelskan skiljer här på ”freedom” och ”liberty”, det senare rör den yttre friheten, nog så viktig, den förra rör sig på djupet, att kunna handla, tala och tänka fritt. Ett annat uttryck som borde vara typiskt för en kristen är att ge människor ”the benefit of the doubt”, som kan jämföras med att man i alla tveksamma fall hellre är beredd att fria än fälla.

Är vi så generösa så att vi klarar detta?

Till friheten i sann mening hör också modet att ta risker...

      v.            Hycklare varnas vi för att lätt kunna bli.

Hyckleri = hypocrisy (engelska) = hypokrítès (grekiska, Nya Testamentet); ordets betydelse har glidit från att betyda en uttolkare, som lägger ut texten, en som överdriver, som ger sken av att vara någon som han inte är, till att vara en slags lögnare.

Det är vad vi blir om vi har vänt på livet så att vi dömer ut andra men inte oss själva, för vi gör oss inte omaket att se oss själva i spegeln.

Men det får heller inte bli som med västgöten som inför ett kungligt besök på hembygdsgården var mest brydd över att inte veta hur denna kunglighet skulle tilltalas (fina titlar, ers höghet, etc.). Så han valde att istället ligga så lågt som möjligt:

”Ja det är ju trevligt att ha han prinsen här ibland oss, han är välkommen, men det kan jag säga, det är inte mycket att komma till. Vi här i bygden är inget värda, vi bokstavligen krälar i stoftet.....”

Kungligheten förstod förmodligen ingenting av detta, blev mest konfunderad. Det bör dock sägas att detta att ligga så lågt, att klassa ner sig själv så lågt som möjligt, inte nödvändigtvis är ett uttryck  för någon slags ödmjukhet. Inte alls... självkänslan kunde fortfarande vara hög, vad det gällde var att komma ur en knipa.

Allvaret griper åter tag i oss. Vi får inte bli en from klick som mest talar om hur vi skall göra andra till bättre människor.

Det bästa botemedlet mot detta är att ta fram en spegel och se sig själv i den – en god stund.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande.

Nu och alltid och i evigheters evigheter. Amen