Nollvisionen

Nollvisionen som hybris
Nollvisionen har troligen fötts fram i det vällovliga syftet att göra allt som står i människors makt att få ner antalet dödsfall på våra vägar om möjligt till noll. Och häpnadsväckande resultat har uppnåtts. Det är knappt man vågar berätta i Sydafrika hur låga siffrorna är. En påskhelg i Sydafrika skördar mångdubbelt fler offer än i Sverige på ett helt år.
Att köra bil i Sverige idag blir mer och mer som att köra i ett inhägnat spår. Wire-räckena i mitten gör att man slipper mötande trafik. Detta kan möjligen leda till att uppmärksamheten minskar och att när räckena tar slut kan man vara mindre vaksam. Ungefär som när en motorväg plötsligt tar slut betyder inte det att all trafik automatiskt saktar ned. En del fortsätter att köra som om det fortfarande var motorväg.
I Frankrike har man visst redan börjat frångå dessa till synes så bra wire-räcken i mitten. Anledningen lär vara att motorcyklister fastnar på dem vid oförsiktighet och dödas. Dessa räcken har redan fått öknamnet ’giljotinen’ (la Guillotine).
Kanske är det på denna punkt som nollvisionen övergår till hybris. Om det är så att insikten saknas att det tyvärr inte finns något universalmedel som kan få ner trafikdöden till noll; tillvaron har en tendens att avslöja nya problem så fort ett har lösts. Så är det även med trafiken.
Det som gör mig lätt skrämd är att det verkar som att det i Sverige finns folk som på allvar tror att det går att lösa problem på ett definitivt sätt och att lösningen på problemet är av teknisk art.
Människan är ingen robot tack och lov, men när det är sagt får vi också leva med oberäknelighet, inkonsekvens men också med ren ondska. Tron på att nollvisionen har med verkligheten att göra rör också vid frågan om det onda.
Jag problematiserar nu något som det kan vara känsligt att röra vid. I en extrem situation av sekularisering kan det vara motiverat att fokusera på att göra det fysiska livet så långt som möjligt. Vetskapen om ett längre tidsperspektiv, ja ett evighetsperspektiv, borde få oss att ägna minst lika mycket uppmärksamhet åt hur människor lever, och hur vi skapar ett samhälle som verkar försonande.
Sammanfattningsvis vill jag ge eloge åt dem som ägnat tid och kraft åt att få ner antalet trafikolyckor i Sverige men samtidigt påpeka att ’noll’ här är ett olyckligt uttryck och orealistiskt.
Det finns dock andra ytterligheter som är omöjliga att acceptera. I länder som Sydafrika, men i många andra länder som också är präglade av religiös fatalism, visas helt enkelt ett slags förakt för det egna och andras liv i trafiken. Om en minibuss välter och 15 personer omkommer på grund av för hög hastighet och på grund av slitna däck, så görs i de kyrkor som får ta hand om och begrava de döda oftast följande efterrationalisering: ’det som skedde var Guds mening’, ’hans tid var nu ute’, ’vi måste se detta som Herrens vilja’ etc.