Sverige utan fattiga

Sverige utan de fattiga
Det finns en annan slags tomhet i Sverige. Det är att det inte finns några fattiga. Allt är relativt men återigen bör förstås att jag ser Sverige med sydafrikanska glasögon.
Det är t o m så att få om ens några av de som är fattiga kommer som flyktingar till Sverige. De finns helt enkelt inte här. De riktigt fattiga har inga medel att komma ända hit. De flesta av dem är i Afrika och kommer där att förbli. Ett utmärkt reportage visades i svensk TV om en turkisk medborgare som utvisades till Turkiet eftersom även där fanns möjligheter att genomföra den operation som han väntade på. Reportern följde själv efter för att ta reda på vad som hände. Fick han verkligen den operation som han hade utlovats?
De verkligt fattiga flyktingarna finns bl a idag i Sydafrika. Över tre miljoner zimbabwier har flytt till Sydafrika de senaste åren. Gränserna läcker som såll så det är lätt att ta sig in; det är ofta svårare att överleva t o m i Sydafrika, ett land också med avsevärda rikedomar. Jag önskar att en svensk reporter kunde budgetera för ett reportage och följa flyktingar från antingen Kongo (Kinshasa) eller Zimbabwe på deras väg till det ’förlovade landet’ Sydafrika. Då skulle vi få möta vad som är ’hela’ verkligheten, d v s dem som har det så svårt att många går under.
Sverige är tomt på fattiga av det slaget. Det skrivs om Rosengård i Malmö och motsvarande stadsdelar i Göteborg och Stockholm. Rosengård är inte fattigt för den som ser med sydafrikanska ögon, det är segregerat och det är det som är problemet. Det är något som fattas när jag går fram i staden eller cyklar längs vägarna. Där finns ingen som tittar på mig och vädjande ber om något. Det är återigen tomt, förfärande tomt. Jag kan inte ens ta för givet att den jag möter har tid eller lust att möta mig med blicken.
Med de fattiga omkring en blir det närmast oundvikligt att nicka, hälsa och till och med prata med en och annan. I Sydafrika går det alldeles utmärkt att skärma av sig även från sådana människor. Men det är också möjligt att ha en relation till de fattiga på gatan – till en viss gräns. Vi vet att en god procent av de fattiga används av organiserad brottslighet och det är i den desperation som finns lätt att rekrytera.
Min slutsats är, hur kärt Sverige än må vara för mig, att här fattas något, här har vi till viss del blivit berövade på själva den verklighet som gör att vi skulle kunna framstå som verkliga människor. Sydafrika är rikare, sannare, inte av egen vilja utan på grund av det märkliga öde som har drabbat detta land. Det är ett riskens land men också just därför möjligheternas och det hela och fullständiga livets land.