Nationaldagen 6 juni 2013

Nationaldagen i Rottne 2013

Det är med glädje jag åtar mig uppdraget att tala på nationaldagen år 2013. Att få göra det i Rottne har en speciell poäng med sig, för här har vi bott från och till ända sedan 1982. Vi bor närmare bestämt på Ekbacken, Rottnekvarn, på vägen mot Gårdsby. Mina föräldrar förvärvade fastigheten 1963 och flyttade in där 1965 som pensionärer.

Olika arbetsuppgifter tog oss till Uppsala, men vi lämnade aldrig huset och Rottne helt. De senaste 12 åren har vi dessutom varit verksamma i Kapstaden, Sydafrika. Sammanlagt har vi verkat där i 16, 17 år, beroende på hur man räknar.

Jag är en gammal präst och missionär som på senare år mer och mer har kommit in i arbetsuppgifter på universitetet, University of the Western Cape, i Kapstaden. Där är jag fortfarande verksam en del av året.

Vi har nyligen kommit tillbaka efter tre månader i Sydafrika. Det är vårt andra hemland idag. Det är ett spännande land, ett land fyllt av problem och oroligheter av olika slag, men också ett land fyllt med hopp och glädjeämnen. Alla känner ju till en del av de personliga profilerna i Sydafrika, som t.ex. Nelson Mandela och Desmond Tutu, båda fortfarande i livet.

Vilka fantastiska människor! De förkroppsligar på många sätt det bästa hos oss. Men det finns många tusen andra män och kvinnor i Sydafrika som liknar dem. Tack vare dem fick vi ett fritt Sydafrika 1994, med demokratiska val.

Mandela hade kunnat bli en känd advokat för enbart svarta i apartheidsydafrika och Tutu hade kunnat stanna kvar i London och levt väl på sin internationella tjänst han hade där inom kyrkan. Men båda valde att ställa upp för sitt land och folk och offra vad som behövdes, t o m livet och så skulle vara. Vid Rivoniarättegången 1963 anklagades Mandela för att ha bedrivit subversiv verksamhet och det var riktigt, han hade gjort just det. Fredliga medel dominerade, men det fanns ett hot om våldsmetoder från befrielserörelserna. Domen hängde i luften mellan dödsstraff eller livstids fängelse. Det blev livstid på Robben Island, sex kilometer utanför Kapstaden; idag är det ett oerhört populärt turistmål och ett meningsfullt turistmål kan man säga. Här formades personen Mandela, som kom ut i frihet i februari 1990, inte som en bitter och hatfylld person utan en som ville försoning med alla, inte minst de vita förtryckarna.

Mandela har avslutat sitt aktiva liv men lever på och fyller 95 år den 18 juli. Tutu är ännu ung, bara 81 år, och far fortfarande världen runt och talar fred och försoning. Senast det begav sig var den 21 maj, då han mottog ett mycket prestigefyllt pris i London, det s.k. Templetonpriset, för sitt andliga arbete för förlåtelse och försoning.

Vad kan vi då lära av sydafrikanerna, vi svenskar? Det finns hur mycket som helst, men jag har valt ut fyra ting som jag tycker är typiska och som man gärna kan ta efter.

·         En sydafrikan vågar stå för sin åsikt, även om den är obekväm och inte representerar majoriteten

·         En sydafrikan är orädd i största allmänhet, ibland intill dumdristighet det skall erkännas, men är ofta inte ens rädd för döden

·         En sydafrikan skrattar mycket

·         En sydafrikan är mycket social och pratar sig ofta fram genom livet, vem han/hon än möter (se min blogg om detta, april 2013)

Så, efter många år i Sydafrika kan jag känna mig som sydafrikan och är det också på många sätt. Och ändå – så glad man kan vara att man är svensk! Det finns så mycket som är bra, och detta är typiskt, när jag är i Sydafrika ser jag vad som är bra i Sverige och när jag är i Sverige ser jag vad som är bra i Sydafrika, och efter bara några veckor finns det saker som jag retar mig på här hemma (i Sverige).

Vi befinner oss i ett dilemma, en slags motsägelse, för det som är riktigt bra med vårt land är ju att det finns välfärd, ingen behöver ännu gå hungrig, och att det är fred, ingen är hotad till livet, bortsett från den oroande, ökande brottsligheten. Den långvariga freden och välfärden har lett till nya sjukdomar, inte minst själsliga sådana. Många vet inte vad de skall kämpa för och en del har svårt att se meningen med livet.

Vad vi behöver upptäcka är att det finns så mycket att kämpa för även här. Det finns något att göra bara utanför stugknuten. Miljön, naturen ropar på ansvarstagande människor. Men Sverige är en del av världen och min sydafrikanska inledning kan vara en påminnelse om det.

Det är genom att vara i levande kontakt med resten av världen som det blir meningsfullt att vara svensk. Det om något bör smålänningar veta, som på 1500-talet hade sin motståndsrörelse och ledare Dacke och som gjorde affärer med dansken även när Gustaf Vasa försökte stoppa det.

På tisdagar kl 21 i TV1 går en film är som heter ”Krigets unga hjärtan” (originalets titel ”Unsere Mütter, unsere Väter”), som handlar om hur vanliga tyskar, på bred front tog del i den nazistiska regimens krig hemma och utomlands, ofta på ett närmast självklart sätt. Har Sverige något med det som skedde i Tyskland att göra? Naturligtvis; vi är inte så oskyldiga som det kan verka. Inte ens när vi går in på Hennes&Mauritz och handlar kläder, prisbilliga bl.a. tack vare unga kvinnors arbete i Bangladesh. Vi är inte oskyldiga; framför allt är vi en del av världen och detta är vad fler och fler unga svenskar har upptäckt och gjort till sin verklighet. Den tyske filosofen Karl Jaspers talade om att vi har metafysisk skuld. Med det menade han att när vi vet om ett övergrepp eller en orätt och förblir likgiltiga då står vi faktiskt där med en skuld. Man kan nämligen alltid göra något åt en situation, t.ex. bilda opinion.

Blir det då något kvar av Rottne? Är det bara en liten ort som de som kommer härifrån kan göra sig lustiga över i media när det passar?

Jag menar att Rottne har en viktig uppgift i världen, liksom Småland. Här finns traditioner och livsvisdom som lever vidare och fungerar. Här finns också, tror jag, öppenhet för nya människor som vill bli en del av vår verklighet.

En viktig del av dessa traditioner är kyrkans liv och närvaro, både den Svenska Kyrkan och frikyrkorna, starka inslag i den småländska vardagen. Svenska Kyrkan står inför radikala omändringar men skall förhoppningsvis komma ut ur dessa med förnyad kraft. Hon blir nu en kyrka bland de andra, en fri-kyrka hon med.

Andra religiösa och kulturella traditioner spelar också en roll, naturligtvis.

Vad kan då sägas vara typiskt för en gott småländskt förhållningssätt? Här finns några saker att säga som jag menar är viktiga att framhålla:

·         Att inte alltid lyda överheten, ty, när allt kommer till allt måste man lyda Gud mer än människor

·         Behov av självständighet och frihet

·         Pålitlighet

·         Ärlighet

·         Idoghet och entreprenörsanda

·         Att inte tycka synd om sig själv och att inte sitta och vänta på hjälp från farbror staten hela tiden

·         Ingen korruption, inga mutor

Se så utmärkta vi är när vi sätter den sidan till! Vi ser också att de här mönstren har börjat bryta samman och samtidigt måste erkännas att allt inte var bättre förr. Men det finns saker och ting som vi bär med oss som arv eller tradition som vi kan vara stolta över.

Vi kan tycka vad vi vill om vårt Rottne, Småland, Sverige, men det är när vi konfronteras med den större världen som vi upptäcker att det finns värden här hemma, värden som vi kan och måste bruka internationellt.

Om t.ex. de sex punkterna ovan tillämpades i Sydafrika skulle inom några år fattigdomen bland de svarta försvinna. Pengar och resurser finns, de måste bara fördelas på ett riktigt sätt och ledare på alla nivåer måste sluta låta sig bli korrumperade.

Finns det då till sist någonting av det typiskt sydafrikanska som vi kunde tillämpa mer här i Sverige?

Jag väljer ut två konkreta saker.

·         Säg hej när du möter någon på gatan eller på vägen men även utanför det som jag fortfarande kallar för Renemarks, eller kanske man numera borde säga Birgerssons

·         Titta in till din granne, även om du inte är bjuden

Tack Sverige för att du finns! Du behövs i världen.