För 61 år sedan

För 61 år sedan – skolstart och stenkastning
Med anledning av att jag fyller 67 imorgon kom jag att tänka på förr. T.ex. när jag var sex år gammal för 61 år sedan. Sommaren 1949 flyttade vi från Skölvene i södra Västergötland till Ledsjö strax utanför Skara i mitten. Min pappa som var folkskollärare och kantor hade fått ny tjänst. Jag var sex år, älskade att cykla och springa och vara med där det hände i den lilla kyrkbyn Ledsjö.
Det var året jag började skolan, vilket ingalunda var självklart. Men jag var född i början på året och pappa tyckte att jag behövde ett mer organiserat liv för jag var ganska livlig till naturen och hade ganska lätt för att hitta på hyss av olika slag. Vi gick till en läkare minns jag, jag tror det var i Småland, och pappa försökte säga att jag var skolmogen och mycket frisk. Läkaren var kallsinnig och sa att han inte kunde skriva något intyg. Jag borde vänta ett år till.
Det hela slutade med att vi gick till fröken Helmi Andersson därhemma och hon tog emot mig med öppna armar, utan några speciella tillstånd om jag minns rätt. Jag fick börja skolan, men jag var ny i trakten eftersom vi flyttat in i folkskolans lärarbostad i huset längre upp i backen, mellan småskolan och kyrkan bara några veckor innan.
Första dagen var inte särskilt lyckad. Jag lade min väska i kapprummet på den sida där flickorna var och inne i skolsalen hamnade jag också bredvid en flicka, vilket de andra pojkarna genast visade sitt missnöje med.
Jag hade inga lekkamrater bland pojkarna de första dagarna för jag var den ende som var ny i klassen på kanske 15 – 16 elever. Så jag tänkte, jag måste göra något för att muta åtminstone ett par. Jag hade en tre fyra små jättefina modellbilar. Jag tog med dem och visade dem för Klas. Genast blev han intresserad och vi började leka tillsammans på den första rasten för dagen. Samme Klas, som var lite lillgammal, sa en av de första dagarna, och det var tydligt att han hade pratat med Göran, sin bäste kompis som bodde mitt emot i Dalaholm och som tillsammans med Kurt var söner till specerihandlaren CO Carlsson. Klas sa: du skall inte tro att en lärare kan räkna bättre än en handlare. Görans pappa räknar görsnabbt och alltid i huvudet. En lärare kan också räkna men det går långsammare.
Snart nog kom jag in i sammanhanget och trivdes rätt bra både med skolan och de lekkamrater som bodde i byn. Vi var kanske tio barn allt som allt och vi var nästan alltid i olika gäng, vilkas sammansättning kunde ändras utan förvarning, som sedan smög på varandra och var varandras ’fiender’.
En ganska pinsam historia inträffade också det första skolåret, vilken kanske visar att jag redan tidigt hade tendenser att överdriva.
Jag stod en bra bit från småskolan. Det var eftermiddag och alla andra barn hade gått hem för dagen. Fröken bodde på andra våningen. Jag sa till Britt, kyrkvaktarens dotter, jag kan kasta sten jättelångt om jag tar i. Och jag tog i och småstenen for iväg men eftersom jag tog i så slant jag något och stenen tog av mot skolan rätt in in fröken Anderssons stora fönster. Jag blev skiträdd och vi gömde oss. Detta var jättedumt för fröken såg oss och mig. Nästa dag i skolan berättade hon för alla vad jag hade gjort och jag kunde inte neka. Jag fick lida extra på ett självförvållat sätt. Hade jag genast talat om vad jag gjort och bett om ursäkt hade lidandet blivit betydligt mindre.
Detta var för snart 61 år sedan. Jag sitter och skriver detta i Kapstaden och kastar inte så mycket sten numera; senast var det i Arniston på sydkusten i november tillsammans med sonen David och sonsonen Jakob.