Nelson Mandelas 'bäst före datum' är den 18 juli 2008

Nelson Mandelas ‘bäst före datum’ är 18 juli 2008
Det sorgligaste med hela den sydafrikanska valkampanjen är det sätt på vilket landets förste demokratiskt valda president, Nelson Mandela, blivit behandlad av sina egna. ’Bäst före datum’ talar om för oss när en vara i butiken blivit för gammal för att användas.

Det kan låta som högst nedsättande att använda ett sådant uttryck om Nelson Mandela, men jag gör det för att understryka att det nu är hans eget parti som i vinningssyfte behandlar honom på detta nedlåtande sätt och använder sig av honom till varje pris, trots att han är en gammal man som borde få vara i fred.

Kulmen kom i söndags. Då kunde man se Nelson Mandela på podiet vid ANCs massmöte i Coca Cola Park stadion i Johannesburg inför åtminstone 50.000 supportrar. Massmötet var Jacob Zumas final på en lång valkampanj. Han gjorde klart för åhörarna att Mr Mandela minsann själv hade bett om att få vara med, vilket kan vara sant; hur som helst, detta var det sorgligaste ögonblicket under denna valkampanj.

Mandela satt snett bakom de andra på podiet och passades upp av ett av sina barnbarn. Några meter därifrån kunde man se hans f.d. hustru, Winne Madikizela-Mandela stående vinka mot skarorna, medan Mandela själv inte rörde en min, inte visade några känslor, inte ens när han introducerades och fick höra folkets jubel. Medan Winnie Mandela var där av fri vilja, inte bara som ANC ledare utan också som en som tidigt visat att hon föredrog Zuma framför Mbeki, var Mandelas hustru Graca Marcel högst frånvarande.

Första gången Mandela visade sig i den här valkampanjen var för några månader sedan i Östra Kapprovinsen. Att han ö.h.t. var där debatterades häftigt dagarna efter. Tydligen hade ANC-ledningen tagit honom till mötet i ett privatflygplan från Johannesburg (en resa på mer än 800km) med mycket kort varsel. De vanliga säkerhetsåtgärderna som gäller Mandela hade inte iakttagits. Hans eget kontor, Nelson Mandela Foundation, som fram till denna händelse noggrant hade följt varje hans rörelse, var inte ens rådfrågat.

Det finns två aspekter på denna historia som jag vill påpeka. Först och främst så är det tydligt att Nelson Mandela mer eller mindre tagits som gisslan av ANCs nuvarande ledarskap. I ett desperat försök att ge intrycket att partiet är den enda rätta innehavaren av makten i Sydafrika, var det alltför frestande att göra bruk av ikonen Mandela. Detta faktum måste emellertid också ses i ljuset av en obehaglig underton i den retorik som den nya ledarskapsklicken (dock inte Zuma själv så här långt) består sig med: ”om du inte rättar in dig i ledet får du skylla dig själv, för vi är de rättmätiga ledarna,oavsett vad som händer, och vi kommer att se till, med de medel som behövs, att vi blir kvar som landets ledare”.

Denna obehagliga underton känns också som ett hot mot demokratin. Endast när den nya regeringen har svurits in och regerat sina hundra dagar kan vi veta lite mer precist huruvida denna hotbild är verklighet.

För det andra så är det så gott som otänkbart att Nelson Mandela skulle vara beredd att godkänna Zumas valkampanj och ledarskap utan vidare. Nej, vi vet bättre än så. Den Mandela som vi känner, eller har kommit att lära känna, så sent som tidigare förra året, var en mycket självständig herre. Det är bara inte möjligt att han skulle ge sitt godkännande till en presidentkandidat som direkt eller indirekt har varit involverad i korruption i samband med den s.k. vapenaffären (Sydafrikas gigantiska, fortfarande pågående vapeninköp från brittiska, tyska och svenska (läs SAABs Gripen) företag; det är bara inte möjligt att han skulle ge sitt godkännande till en presidentkandidat som, för bara ett par veckor sedan, delvis genom illegala eller i vartfall högst tveksamma metoder, lyckats undvika att bli ställd inför rätta. Vi vet att en person är oskyldig tills denne är bevisad skyldig, men när det gäller en presidentkandidat krävs mer än så. Om det finns någon som helst tvekan vad gäller kandidatens förflutna, måste man gå till botten med vilken sak det än skulle gälla. Det finns uppenbarligen en hel del att gå till botten med vad gäller Zumas förflutna och det bekymrar många av oss, men vi får se.

Vad gäller Mandela och det faktum att han nu tagits som gisslan av det nya ledarskiktet så är det förvisso en sorgesam historia. Han är fortfarande en människa i sin egen rätt. Hans storartade ledarskap gör att han helt enkelt står över t.o.m det egna partiet. Som en person som dragit sig tillbaka från sina förpliktelser borde han få njuta av ålderdomens frihet, han som kämpat så för andras frihet. Vi vet inte varför han inte tar bladet från munnen; är det för att han har bestämt sig för att rätta in sig i ANC-ledet som en slags resignation? Eller är det åldern som gör sig påmind som gör att han helt enkelt inte kan tala ut? En dag skall vi alla den vägen gå.

Det är därför sorgligt att behöva säga att Nelson Mandelas bäst före datum redan har passerats; det skedde den 18 juli förra året då han fyllde 90.