Flyktingkrisen och Svenska Kyrkan

Flyktingkrisen och Svenska Kyrkan

Vid kyrkkaffet i söndags frågade jag ett par gamla vänner väl förtrogna med kyrkans fastigheter och andra egendomar: om det är någon som har plats att ta emot flyktingar i Sverige just nu så är det väl Svenska Kyrkan? Tänk bara på våra tegnérlador (Gårdsby) och t.o.m Bergs kyrka som är fuktskadad och stängd tills vidare vore väl bättre än att nu bo i tält?

Svaren kom snabbt. Detta låter sig inte göras, inte minst därför att även om det finns gott om plats i olika kyrkor och liknande så finns det inte toaletter och tvättutrymmen.

Frågan var retorisk och mer ett sätt att få igång ett samtal om vår nuvarande situation. Sanningen är att kyrkans lokaler i stort sett är olämpliga till att fungera som bostad, temporärt eller på längre sikt, men det hindrar inte att kyrkan har gått in och erbjudit bostad för flyktingar på andra sätt, t.ex. som i Växjö där kyrkornas Diakonicentrum, tillsammans med kommunen fortsätter att erbjuda vinterhärbärge för bostadslösa EU-migranter.

Jag vill här bara ange två viktiga skäl till varför kyrkan i alla avseenden är oerhört berörd av vad som sker just nu: strömmen av flyktingar som kommer in i Sverige.

För det första så är det omöjligt att med kristen argumentation säga att dessa människor inte är välkomna. Det är omöjligt. Varför? Jo, därför att en av de fyra karaktärsdragen av kyrkan är att hon är katolsk, d.v.s. allmän, med avseende på det hela, för alla. Detta handlar inte bara om vilka som eventuellt är eller kommer att bli medlemmar av kyrkan genom dopet. Själva utgångspunkten är en allmän välvilja mot människor vilka de än är, och faktiskt också vilka motiven än må vara. De är helt enkelt välkomna. Och den praktiska frågan hur människor skall tas omhand kommer i andra hand.

Kyrkans katolska drag (och den romersk-katolska kyrkan kan här inte ställa krav på att ha tolkningsföreträde) gör det tvärtom till en angelägenhet att välkomna och se positivt på en sådan sak som att människor söker sig hit. Det övergripande draget kan inte för en kristen vara hållningssättet att ”hjälp det här blir en katastrof” utan blir tvärtom ”här finns möjligheter som vi ännu inte anat”.

Det kan knappast vara kyrkans uppgift att lösa de praktiskt politiska problemen i samband med invandringen, men hon kunde väl ägna sig åt att dra upp olika möjliga scenarier för hur vi skall agera framöver. Att ta emot dem som kommer den första tiden är en liten sak i jämförelse med det ansvar som åvilar samhället på längre sikt. Hur gör vi för att dessa människor skall bli en del av svenska samhället? Hur undviker vi en ökad segregation och uppdelning av Sverige i olika från varandra helt skilda delar, något som redan är en verklighet?

Den andra skälet till att vi är kallade att välkomna, inte avhysa människor, är att kyrkan själv har gåvor som inte minst också måste få komma nyanlända människor till del. Man behöver inte vara profet för att säga att även bland dem som är muslimer (har muslimsk bakgrund) kommer det att vara ett antal personer som vill närma sig kyrkan, inte bara som värmestuga utan kyrkan som förmedlare av den kristna tron. Många kommer från länder där detta inte varit möjligt. Den stora frågan är då: kommer Svenska Kyrkan att vara beredd att ta emot sådana personer och med glädje införliva dem i församlingen, genom att erbjuda dopets gåva?

Vi står här inför en missionsuppgift som kanske aldrig förr, även om just det här har hållit på en längre tid i vårt land. Vi måste se det för var det är. Det är frågan om mission, men typiskt nog handlar det inte om mission på det traditionella sättet. Det är inte en centrifugal mission, ett uppdrag där vi ger oss ut från centrum till periferin för att där bära vittne om Kristus (mission till hednafolken). Det är istället fråga om centripetal mission, en mission som drar inåt, som drar till sig. Kyrkan finns där redan mitt i byn. Muslimen som går förbi dras till detta centrum, vill veta mer, och är för första gången fri att gå in och ta reda på mer. Detta är centripetalt. Vi måste ha beredskap för detta och vi måste välkomna varje person som kommer med vetskapen att hon eller han kan vara kallad att bli en kristen.

När detta är sagt är det uppenbart att kyrkan som utgångsläge måste arbeta på goda relationer till muslimer både officiellt och inofficiellt. Det ena utesluter inte det andra, men till varje pris måste vi våga ta bort den stereotypa synen att muslimer är muslimer och någon förändring är inte att vänta.

Det sagda innebär dock inte att var och en nu borde få göra som han eller hon vill. Det vore naitivt att tro att gränser kunde upphöra. Rättsstaten behövs och varje nation har ett legitimt behov av att få veta vem som finns inom dess gränser och vem som kommer in och vem som lämnar. Särskilt när gränserna hålls öppna är det i nationens intresse att ha detalj kontroll vad gäller brottslighet av alla se slag.

Självutlämnandets tragik

Självutlämnandets tragik

På bokmässan i Göteborg i september gick jag runt och hörde brottstycken av intervjuer med olika skönlitterära författare i de olika ”stånden”. Några meningar här och några meningar där. Där fanns något gemensamt: vad jag hörde var ett slags självutlämnande av det mest privata.

Så har det blivit något av en kultur påskyndad av de nya medierna. Trots, eller på grund av de nya möjligheterna till kommunikationsskapande (connectivity), som åtminstone är potentialen till något mycket gott, vill jag här också peka på en baksida: vad vi ser och hör är ett självutlämnande som leder fel.

Om jag blottar mig, om jag berättar allt för allmänheten, om jag ”kommer ut”, så sker något, som gör att det finns anledning att tänka sig för. En bild av mig läggs ut, mediet spelar mindre roll, men i ord eller bild ges nu offentlighet till mina innersta sidor. Först kan det kännas som en befrielse, men snart nog kan också en känsla av vämjelse inträda.

Det finns nu en bild av mig om hurdan jag är innerst inne, en bild som jag själv kan titta på. Och vad ser jag? Jag ser en främling. Jag ser en person som inte är jag. Det svåra är att jag själv har medverkat till att en bild ges av mig själv i offentligheten som jag sedan inte riktigt vill kännas vid.

Självutlämnandet har sitt pris. Det finns ingen anledning att betala detta höga pris: tragiken där det som är oförklarigt blir något trivialt och för mig själv främmande.

Sanningen om människan är att det inte går att ge någon enkel bild av henne som stämmer, inte ens om det är jag själv som talar om för andra alla mina hemligheter och om hur jag haft det och har det och om vem jag innerst inne är.

Att du kan känna dig skräckslagen inför den bild som du kanske själv varit med om att lägga ut i offentligheten har följande förklaring.

Människan är i sig en gåta, en hemlighetsfull varelse, ett mysterium. Ju mer du lägger ut en bild av hurdan du tror att du egentligen är, desto mer missar du och till din fasa känner du inte igen dig själv.

Människan är en gåta, ett mysterium. Det finns många sidor inom dig som du fortfarande inte känner till. Det finns bråddjup av misär och potentiellt missbruk, det finns höjder av insatser som kan försätta berg och lösa mänsklighetens problem.

Ju mer jag lämnar ut av mig själv desto större är risken att jag kommer att känna en ökad tomhet. Det måste få finnas en hemlighet, i god mening, som man bara inte lämnar ut hur som helst.

En människa är intressant och fascinerande inte minst därför att det finns saker och ting som jag inte riktigt förstår. Skulle alla ting om henne läggas på bordet och förklaras skulle det hela bli en plattityd. Sanningen är att människan i sig är ett mikrokosmos (genom vilket hon faktiskt speglar hela kosmos) som människan själv inte förmår förklara ens i de grundläggande dragen.

Det jag säger är inte att en människa skulle sluta vara personlig. Ett personligt förhållningssätt innebär att jag delar med mig av den jag är men samtidigt är mån om att höra och se den andre. Detta är personlighetens största gåva: att skapa relationer hela tiden som leder till förtroenden därför att där finns en ömsesidighet från första början.

Om människan är ett mysterium kanske jag skulle sluta skriva här. Men det är ändå möjligt att försöka förstå en del av hennes obegriplighet.

Jag menar att varje människa går omkring och lever ut olika metaforer och varje människa är känd för det även om vi inte tänker på det. Det är något i hennes liv som blir en slags signaturmelodi för henne, något som är typiskt för henne. Vi skulle dock vara okloka om vi genom att slå fast vad denna metafor är tror oss ha hela sanningen om henne. Så är det inte. Tvärtom är det så att vi fascineras av att vi ändå inte riktigt vet vad som är denna person, ”what makes her tick”.

Så går vi alla runt med olika metaforer, antingen medvetet skapade av oss själva eller omedvetet.
Jag väljer här att säga något om mig själv som varken är en nyhet eller något okänt. Som gymnasist läste jag naturvetenskapliga ämnen, inte utan framgång, men strax innan studentexamen kom jag på andra tankar. Jag bestämde mig för att studera teologi. Det kunde se ut som om jag vände mig från en sak till en annan. Det kunde se ut som om mitt intresse för naturvetenskap hade avtagit till förmån för teologi och frågor om Gud. Sanningen var snarare, om jag får säga det själv, att jag kände en kallelse till att bli präst, att jag djupt kände att jag ville ha direkt med människor att göra och inte bra indirekt, men att jag fortfarande, ända till denna dag, har kvar ett starkt intresse för naturvetenskap. Det förelåg alltså inte en konflikt för mig mellan naturvetenskap och teologi, för mig har det alltid varit högst möjliga postulat tillsammans, utan problemet var snarast att jag var tvungen att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt och jag bar på en kallelse.
Tack och lov säger detta exempel bara lite grann om vem jag är och även jag får förbli något av en hemlighet, ett mysterium i Guds rike.
Men vi lever i en tid med en upphetsande elektronik-teknologi som lockar människor, särskilt de unga, till att säga mer än vad som är sunt och det är ofta väldigt triviala ting. Så imponeras jag inte, utan blir starkt kritisk mot att en så duktig skådespelare som Helena Bergström, med anledning av TV-programmet Stjärnorna på slottet, kan säga: "Jag blev berörd av att alla bjöd så mycket på sig själva".
En och annan stjärna kanske kommer att förfäras över den bild som kommer att läggas ut för många via TV och känna ett främlingskap inför sig själv. När skall vi lära oss att vi människor inte är envåldshärskare över oss själva utan att vi när vi kommer människan in på livet, mig själv eller någon annan, träder in på helig mark?
Alla går omkring med metaforer men betydelsen av dem är inte riktigt klar för oss själva och ännu mindre för utomstående.

Låt människan förbli något av ett mysterium. Och om någon skulle vilja lyfta en flik på det som varit en hemlighet så betänk att du trampar på helig mark. Människan är inte vem som helst. Hon är skapad till Guds avbild och är släkt med Gud.

David Färdigh förlöjligar kristen Växjö-tradition

Gratistidningen Magazinet 7 augusti 2014: David Färdigh förlöjligar kristen Växjötradition

Gratistidningen Magazinet sänds ut i 62 000 ex i Växjöområdet. I en krönika där skriver David Färdigh om Växjö. Det skall vara en hyllning till staden, som äntligen kommit ur bakvattnet och sin stockkonservatism.

Men istället lyckas han med att förlöjliga Växjös andliga historia och samtidigt ängsligt konstatera att staden nu mer och mer liknar andra, men större städer och därför finns det inte så mycket att skämmas över längre. Man frågar sig osökt, har inte Växjö något eget att vara stolt över som andra inte har?

Förlöjligandet av historien om de första martyrerna Unaman, Sunaman och Vinaman som för sin kristna tros skull blev halshuggna där Växjö nu ligger, för ca 1000 år sedan, är upprörande. Det är lika kränkande som att förlöjliga svensken Dawit Isaak som sedan 2001 suttit i fängelse i Eritrea, där han en gång växt upp. Den som står för något och vågar vittna om sin övertygelse eller tro skall inte förlöjligas. David Färdigh borde be om ursäkt.

Även om det inte går att bevisa att de är historiska personer, som levat och dött där sjöarna möts, talar mycket för det.

David Färdigh ifrågasätter dessutom om den engelske missionären Sigfrid har existerat. Han talar här mot bättre vetande. Sigfrid är naturligtvis en historisk person och hans verksamhet är belagd av många källor.

David Färdigh lyckas även förolämpa alla konservativt lagda och alla högkyrkliga. Dessa finns ju fortfarande kvar, även i Växjö. Men alla dessa är inte idioter. Det skall villigt erkännas att stora misstag begåtts. Bl.a. är det närmast patetiskt att tänka på att för inte så länge sedan förhindrades kvinnliga präster att tjänstgöra i kyrkor som högkyrkliga präster bestämde över. Domprost G A Danell i Växjö domkyrka var en sådan präst som motade ut Inger Svensson till Kalmar när hon skulle prästvigas. Så det finns pinsamma saker att minnas som det finns anledning att skämmas över. Detta är dock inte hela sanningen. Guds Ord predikades i domkyrkan, d v s både vikten av Tio Guds Bud och förlåtelsens väg genom det kristna evangeliet för den som inte klarade buden.

Som sagt, det finns saker att vara förlägen över när man tänker tillbaka, men allt var inte skit. Vad vi idag saknar är något av den profetiska udden, modet att sticka ut och utmana oss vanliga människor. Är det något som människor i Sverige idag behöver höra och påminnas om så är det det faktum att det finns bud som behöver hållas för att den mänskliga gemenskapen skall kunna bli dräglig; men också att det finns en utväg för den som gjort fel.

Skall ett samhälle utvecklas och hållas samman krävs en viss värdekonservatism. Denna har inte i första hand att göra med någon partipolitisk hållning. Det är istället så att det finns värden som består och som man inte ostraffat trampar på. Så är det för alla, överallt. Men i detta nu är Växjös kommuninnevånare på väg att vänja sig vid att det förekommer mord och våldshandlingar på öppen gata. Så blir det ju, eftersom Växjö nu är på väg att bli en större stad i Sverige.

Det hade varit fint om Växjös ledare, alla kategorier, kunde ha kommit upp med något genuint växjöiskt som ingen annan har och som vi kunde vara stolta över. Att vi står för något, att vi vågar ställa krav på varandra, att respekt visades mot människor och deras övertygelser. Det hade varit fint om Växjös tidiga historia hade kunnat behandlas med viss vördnad och respekt, men det kan inte tvingas fram.

Till skillnad från det islamistiska (jag talar om extremisterna, inte den stora majoriteten muslimer som vill leva fredligt med andra, sekulariserade eller kristna) kravet på hämnd på dem som hädat Gud eller hans profet, så kan den kristna reaktionen aldrig bli sådan. Den store hädaren Saulus blev omvänd och fick heta Paulus. Det är väl så bra som det kan bli ur kristen synpunkt. En kristen, även en ledare, t ex biskop med en viss maktställning, kan aldrig reagera på det sättet. Friheten att förlöjliga och göra ner måste få finnas. Så även i gratistidningen Magazinet. Den kristne kan på sin höjd be att David Färdigh och andra skall komma på bättre tankar.

Inte främst blodsmystik

Svårt för blodsmystik – något annat viktigare

Det är Skärtorsdag och det är början på den långa och den viktigaste helgen inom kristenheten. Många miljoner människor flockas nu till olika kyrkobyggnader för att ta del av det dramatiska skeendet.

Vi har en tradition av blodsmystik – en fromhet som sätter Kristi lidande i fokus på ett mycket konkret sätt. Det gäller att betrakta hans kropp, vilka smärtor han hade, hur blod flöt ur hans kropp fram till dödsögonblicket.

Själv har jag svårt för att koncentrera mig på sådana detaljer, även om jag inser att de är en del av hela dramatiken. Fjärran vore det mig att försöka bortse från dessa realiteter.

Och ändå – det är något annat som var så mycket svårare för Jesus. Och den som påpekat detta är ingen annan än Ingmar Bergman i sin film nattvardsgästerna, där kyrkvaktmästaren får uppgiften att säga det som utan tvekan var autentiskt Ingmar Bergmanskt: det svåraste för Jesus i hans lidande måste ha varit att han var så ensam.

Så var det. Det var i Getsemane det brände till redan. Han var verkligen ensam i hela världen och han upplevde sig i det ögonblicket i Getsemane också som ensam i förhållande till Gud, Fadern.

Detta är det svåraste – att vara ensam med sin börda. Ensamheten gör att bördan känns oändlig, outhärdlig.

Jesus gick in i sin ensamhet i bönekampen och redan på korset (detta är min personliga uppfattning som inte går att verifiera) hade han känningar av att han var buren: ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör” (Lukas 23.34). Här var han buren.

Men ensamheten var det som kunde ha knäckt honom – och under ett ögonblick stod det och vägde. Men han hade det trotsiga hoppet med sig – och kunde skrifterna i stort sett utantill, Psaltaren och Profeterna – och han blev buren.

Andras ensamhet är lika förödande och det kommer till en brytpunkt. Han som var av Gud i evighet går här före och vänder ensamheten till rik gemenskap.