Inte främst blodsmystik

Svårt för blodsmystik – något annat viktigare

Det är Skärtorsdag och det är början på den långa och den viktigaste helgen inom kristenheten. Många miljoner människor flockas nu till olika kyrkobyggnader för att ta del av det dramatiska skeendet.

Vi har en tradition av blodsmystik – en fromhet som sätter Kristi lidande i fokus på ett mycket konkret sätt. Det gäller att betrakta hans kropp, vilka smärtor han hade, hur blod flöt ur hans kropp fram till dödsögonblicket.

Själv har jag svårt för att koncentrera mig på sådana detaljer, även om jag inser att de är en del av hela dramatiken. Fjärran vore det mig att försöka bortse från dessa realiteter.

Och ändå – det är något annat som var så mycket svårare för Jesus. Och den som påpekat detta är ingen annan än Ingmar Bergman i sin film nattvardsgästerna, där kyrkvaktmästaren får uppgiften att säga det som utan tvekan var autentiskt Ingmar Bergmanskt: det svåraste för Jesus i hans lidande måste ha varit att han var så ensam.

Så var det. Det var i Getsemane det brände till redan. Han var verkligen ensam i hela världen och han upplevde sig i det ögonblicket i Getsemane också som ensam i förhållande till Gud, Fadern.

Detta är det svåraste – att vara ensam med sin börda. Ensamheten gör att bördan känns oändlig, outhärdlig.

Jesus gick in i sin ensamhet i bönekampen och redan på korset (detta är min personliga uppfattning som inte går att verifiera) hade han känningar av att han var buren: ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör” (Lukas 23.34). Här var han buren.

Men ensamheten var det som kunde ha knäckt honom – och under ett ögonblick stod det och vägde. Men han hade det trotsiga hoppet med sig – och kunde skrifterna i stort sett utantill, Psaltaren och Profeterna – och han blev buren.

Andras ensamhet är lika förödande och det kommer till en brytpunkt. Han som var av Gud i evighet går här före och vänder ensamheten till rik gemenskap.