Svenska Kyrkan: 140 år med Sydafrika

Nelson Mandela, Sydafrika och Svenska Kyrkan

Tal vid Minnesgudstjänst för Nelson Mandela 

Uppsala Domkyrka den 19 december 2013

Efter nära nog två veckors sorg efter Nelson Mandela är det inte läge att ge någon heltäckande bild av denne sydafrikan, som gick utanpå det mesta. Ett sådant försök att ge en totalbild blir inte lättare av att många, från alla möjliga håll vill göra anspråk på honom, ja, alla vill på något sätt göra anspråk på honom, ända fram till gravens brant.

Tvärtom skall här ges ett par glimtar från verkliga möten med honom, möten som jag menar har största relevans för det långvariga engagemang som Svenska Kyrkan (s Mission) har haft med och i Sydafrika.

Tillåt mig dessutom att ange fyra brytpunkter i detta nära 140-åriga samliv av mission som inte har direkt med Mandela att göra alls, men indirekt eftersom det handlar om samma Sydafrika, landet som så länge låg i födslovåndor. Denna historia kan också hjälpa till att förklara varför det idag finns en så djup klangbotten av kärlek till Sydafrika i Sverige vid denne Mandelas bortgång.

Det första mötet som jag vill nämna ägde rum efter den ekumeniska gudstjänsten i  domkyrkan i mars 1990. Fråga mig inte hur det blev som det blev. Det enda jag vet med säkerhet är att tidpunkten för gudstjänsten i domkyrkan bestämdes med mycket kort varsel dock inte att det skulle bli en gudstjänst. Förderedelserna för denna hade inletts redan en månad tidigare i Harare. Så det blev en kopp te i Kyrkans Hus för ANC delegationen och de medverkande i gudstjänsten; i all enkelhet. Inte dåligt; då händer följande. Vid ett av småborden sitter Mandela och kopplar av och säger liksom i förbigående: ”ja de där boerna var egentligen inte så dumma, de är egentligen riktigt hyggliga prickar. Synd bara att de kom på något så idiotiskt som apartheid.” Jag lade märke till ordalydelsen men ännu mer den  avspändhet med vilken orden uttalades. Inte ett uns av bitterhet. Märkligt, för det var ju ändå så att afrikander-regimen var det som hade ändrat hans liv radikalt och som hade ett väl förberett fall av våld mot staten som rimligen borde ha lett till dödsstraff. Med livet i behåll blev det istället frihetsberövande tills 71-årsdagen gott och väl hade passerat. Ordet försoning användes inte denna kväll, men ordet låg i luften.

Ett år senare träffades vi på ett hotell i Stockholm och vi var en grupp på tio – tolv personer. Sanktionsfrågan var het. Det ifrågasattes från auktoritativt håll huruvida detta var till gagn för de förtryckta. Jag sa att kyrkorna hade fått kritik för att de nu kraftigt stödde sanktioner mot Sydafrika och kritiken gick bl a ut på att kyrkorna inte förstod sig på sådana frågor och att de helst borde hålla tyst eftersom de var mindre vetande. Mandela sköt då tillbaka blixtsnabbt och jag glömmer det aldrig: ”Kom ihåg, Kristus var också förlöjligad och förödmjukad, det får man räkna med i kampen.” Jag var något överraskad, det måste jag säga, både av ordvalet och av att han valde att gå ut så starkt. Det var ett ögonblick då en djupare dimension skar mitt igenom politiken och gjorde sökandet efter sanningen och rätten till något heligt.

Som vi vet så var sanktionerna tillämpade på Sydafrika avgörande, framför allt USAs kongressbeslut att införa sanktioner var avgörande.

Den som har lyssnat på SVT Play där den ekumeniska gudstjänsten finns inspelad kommer måhända ihåg att Nelson Mandela nämner missionens arbete flera gånger. För den som är part i målet är det aningen svårt att tala om detta och vi vet väl om många av de misstag som gjorts genom åren och vi vet att vi ingalunda alltid hamnade på de förtrycktas sida i det utförda arbetet. Desto viktigare att ta Mandelas ord på allvar. Det sammanlagda resultatet av missionsinsatsen i Sydafrika, SKM inräknat, är nämligen att här bjöds vägar till utveckling och befrielse för den inhemska, svarta befolkningen som aldrig tidigare. Låt oss lämna det dystra kapitlet om hur missionen upprepade gånger sålde sig in det av regimen införda s k Bantu Education i tron att det räckte med att förkunna evangelium som ett vackert ord. Nej, trots sådana missgrepp var missionen många gånger en väg ut i friheten, men en frihet som måste förvaltas väl. Flykten till storstaden Egoli från Qunu i dåtidens Transkei var inte en flykt från traditionella värden hemifrån eller från metodistkyrkan; det var en flykt undan bundna, etniska strukturer in i en ny värld; det var en flykt, inte till ett ansvarslöst liv i storstaden Johannesburg i sus och dus, det var snarare en flykt från det lilla, lokala ansvaret (han var ju av kunglig släkt och kunde ha blivit någonting i den egna klanen) till det stora ansvaret, som vi vet nu, inte bara in i ANCs strukturer via ungdomsrörelsen, utan ytterst ut i hela nationens vidd och därmed också ut i en global räckvidd utan motstycke.

Detta förhållande ger mig anledning att denna kväll kort nämna fyra brytpunkter som Svenska Kyrkans Mission (och därmed Svenska Kyrkan, där Lutherhjälpen också kom att spela en viktig roll som en nära partner till SKM) fått genomleva i sin sydafrikanska historia. Det säger sig självt att vi ikväll blir tvingade att utelämna många avgörande viktiga insatser som andra kan tycka vore mer värda att betona.

Den första brytpunkten gäller ”alla dessa kvinnor”, som Bengt Sundkler en gång uttryckte det i en artikel. Det var utan tvekan så att tidigt, redan på 1800-talet, var det bl a kvinnor, ofta ensamstående som reste ut med en egen kallelse till mission, som gjorde pionjärinsatser i Sydafrika, framför allt i Zululand. Karin Sarja här i Uppsala har i sitt arbete riktat fokus på flera sådana remarkabla, personliga insatser. Det något pinsamma att höra för den som inte sätter sig in i den historiska situationen är att dessa kvinnor då ännu inte räknades som missionärer utan som medhjälpare till riktiga missionärer som då var präster.

Kvinnors insatser i mission är så påtagliga att det inte går att tänka sig mission överhuvudtaget utan dem. Snart nog blir de också antagna som fullgoda missionärer och många av oss känner dem. Många av dem stannade trettio år eller längre, mao ett helt yrkesliv. Själv hade jag förmånen att känna och arbeta nära tillsammans med Tora Westerståhl, farmaceuten på Ceza-sjukhuset i KwaZulu (Zululand). Hon gick under namnet Uwezitholu, en lätt afrikanisering av efternamnet. Jag hade också förmånen att ofta träffa Ruth Johansson från Skara stift, som utvecklade stora diakonala och konsthantverksprojekt på KwaZamokuhle, också i Zululand, om vilken den gamle ärkebiskopen Ruben Josefsson sade: hon talar zulu på västgötska.

Kärleken till folket i Sydafrika hos dessa missionärer var total. Gamla vänner visste vart de hörde även om de motvilligt hade återvänt till Sverige för att bli pensionärer. När jag sa till en gammal zuluvän att Tora Wästerståhl hade dött sa han självklart: det förstår vi; hon reste tillbaka till Sverige för att dö.

Den andra brytpunkten som jag vill nämna är framväxten av en autentisk sydafrikansk teologi. Fokus kommer då på Umpumulu teologiska seminarium också i Zululand, som på 1970-talet var känt över hela landet och även internationellt för sin goda utbildning och för banbrytande teologkonferenser. Två uppsalabor skall här nämnas. Den som hade stort ansvar för utbildningen där och som en tid var rektor på seminariet var Axel-Ivar Berglund. Hans kunskaper i zuluspråk och kultur har satt sina spår och avhandlingen Zulu Thought Patterns and Symbolism används fortfarande flitigt.

En annan uppsalabo som här måste nämnas, men som inte i första hand var knuten till seminariet, var Bengt Sundkler. Hans forskning om de inhemska s k självständiga kyrkorna, eller instituted churches var tidig (1940-tal), långvarig och banbrytande. I kortform kan sägas att han hade den empatiska förmågan att ta dessa afrikanska utbrytarkyrkor på allvar, just såsom kyrkor. I historiskt perspektiv blir detta också en viktig ekumenisk insats.

Två svenskar som klev djupt ner i den afrikanska myllan och som ödmjukt pekade på möjliga vägar för inhemska insatser.

Under denna tid utvecklas också en av de skickligaste afrikanska teologerna. Det var Manas Buthelezi, också från Umpumulu. Han var en av de tidigaste exponenterna för Black Theology i Sydafrika, men har efter att ha tjänat som biskop i många år valt att återgå till den muntliga traditionen i sina hemområden i KwaZulu. Detta betyder att vi inte har särskilt många texter att tillgå, vilket vi väl bör sörja över. Som gammal förespråkare för Black Theology och därmed också Black Liberation, ville han ändå ibland ställa allt på ända. Som när han inledde en morgonbön dagarna innan en biskopsvigning i Swaziland (detta var 1987) med att säga att ”din värsta fiende har du inte på andra sidan vägen eller bland de vita utan bland dem som står dig närmast i livet”. Alla hade väntat sig ett ord om apartheids grymma skiljemurar, men han valde att påminna oss om hur många gånger de värsta brotten och oförsonligheterna börjar hemma i köket eller vardagsrummet. Svårt att glömma.

Den tredje brytpunkten är lätt att identifiera. SKM beslöt att engagera sig i ungdoms- och studentarbete inom det lutherska Kap-Oranjestiftet. Så skedde också under åren 1975 – 1990. Det var bara det att detta arbete påbörjades några månader innan Sowetoupproret i juni 1976. Ungdomsrörelsen var tvungen att ta ställning: är vi med i kampen mot apartheid eller inte, en kamp som en ungdomsrörelse i kyrkan måste föra enbart med fredliga medel.

Så kom dessa år, då en rad unga missionärsfamiljer från Sverige verkade i detta stift, att bli en massiv utbildning i ledarskap för både kyrka och för det nya Sydafrika som måste komma.

Vi ser framför oss den 18-årige ungdomsledaren Andrew, sedermera Sekhopi Malebo, där han står mitt i kyrkan i Adamshoop. En annan ungdomsledare har just sagt att det är farligt att fortsätta diskutera segregerade universitet och bostadsområden och kräva förändring. Vi är ändå på ett kyrkligt ungdomsläger. Malebo säger där han står mitt i kyrkan: vad är vi rädda för? Varför är vi kristna? Det är nu vi måste säga och verka för sanningen.

Via ungdomsledarutbildning i Sigtuna (tillsammans med ett antal andra under de kommande åren) återvände han till Sydafrika och kom att spela en avgörande viktig roll för en ny generation ungdomar som kom att ta nytt ansvar både i kyrka och samhälle. Hit hörde också den svenska kören Fjedur och dess ledare Anders Nyberg. Det är de som har fört in den afrikanska sången in i Svenska Kyrkan och Sverige.

Den fjärde brytpunkten är på ett sätt en icke-händelse för Svenska Kyrkan, men just därigenom så viktig. Åren går och Sydafrika har kastat av sig apartheidsoket, även om alla vet att det ofta är mer att byggnadsställningarna har tagits ner, medan apartheidsbygget,både  mentalt och praktiskt står kvar. I vilket fall så sammanfaller Sydafrikas framväxt som en fri demokrati med att missionens uppgift måste omdefinieras om inte omvärderas. Resultatet är att mission och bistånd fasas ut om än långsamt. I praktiken innebär detta dock en stor förlust som vi ännu inte kommit till rätta med. Det är numera enbart ett litet fåtal som åker till Sydafrika i Svenska kyrkans tjänst. Det kan vara riktigt ur synpunkten att landet och kyrkan klarar sig bra utan oss, vilket säkert har varit fallet under en lång tid. Men resultatet är att vi förlorat kontakten med den sydafrikanska verkligheten. Vi har har helt enkelt för få ögonvittnen på plats. Så var bevisligen fallet när den fjärde brytpunkten ägde rum: genomförandet av sannings- och försoningskommissionens arbete 1996 – 1998 (The Truth and Reconciliation Commission, TRC).

Det blev en icke-händelse för Svenska kyrkan, men allt behöver inte vara förgäves. Försoningsprocesser är sådana att de tar mycket tid på sig. Vad gäller sydafrikanska TRC kan också sägas att den blivit uppmärksammad världen över på ett sätt som ingen kunnat drömma om. Ett nytt internationellt forskningsfält har vuxit fram som är helt tvärvetenskapligt: reconciliation studies.

Vad jag vill säga är helt enkelt att det inte är för sent för Svenska kyrkan att engagera sig i denna process i Sydafrika, eftersom den är fortsatt pågående och kommer att så vara ett bra tag till. Men, det duger inte att ta in lärdomarna från denna kommission bara via böcker eller internet. Man måste vara på plats en tid för att komma in i dynamiken. Inte för att vi har så mycket att lära ut, utan snarare för att kunna bli en meningsfull dialogpartner. Så här kan finnas en framtid för Svenska kyrkan i Sydafrika trots allt.

Det blev till sist en muslim som formellt fick föreslå inrättandet av en sannings- och försoningskommission. Det var den förste justitieministern i den nya, demokratiskt valda regeringen, Dullah Omar.

Kommissionärerna var sjutton till antalet och kunde utses av regeringen först efter en lång, offentlig utfrågningsprocess där media hade full tillgång till allt som sades. En ordförande skulle också tillsättas. Ärkebiskop Desmond Tutu, som just skulle gå i pension från sin anglikanska kyrka föreslogs, men även han fick genomgå samma utfrågningsprocedur.

Vi vet dock, genom senare tillförlitlig information, att Nelson Mandela personligen ville ha in Tutu i kommissionen. Han hade för sig att en god representation från kyrkorna (t o m den gamla apartheidkyrkan Dutch Reformed Church) skulle göra det möjligt att komma någon vart i arbetet. I kommissionen fanns, för att uttrycka det lindrigt, hela tiden en spänning mellan det juridiska och det teologiska.

Sanningen att säga, Svenska kyrkan kan inte stänga sig ute från en sådan process. Har man varit med i Sydafrikas historia i nära 140 år så finns det ett och annat som måste rätas ut. Genom att glida ut ur bilden, kanske utan att veta varför eller hur det gick till, har vi frånhänt oss möjligheten att aktivt se till att vi blir en del av lösningen inte bara en del av problemet. Som jag tidigare har betonat, finns det stor anledning att se positivt på Svenska Kyrkans Missions åtaganden genom åren och ofta rentav med stolthet. Inte destomindre finns det sådant som man måste våga lägga fram och bekänna.

Men framför allt, endast genom att aktivt vara med i den fortsatta försoningsprocessen kan vi lära oss något av vad som krävs av oss i vår egen situation, både som kyrka internt men också som samhälle med en ständig ström av människor som vandrar in, ofta från orimliga konflikthärdar. Med en djup  kännedom om hur konflikter kan lösas i Sydafrika kunde vi också vara rustade för de nya utmaningarna i Sverige.

Desmond Tutu gjorde ett fantastiskt arbete med TRC och är med rätta känd i alla läger idag för att ”there is no future without forgiveness” för att citera titeln på den bok han skrev om TRC. Tutu fick ett nytt liv i och med pensionen, på liknande sätt som Mandela. Men det är då att lägga märke till att det är Tutu som står i Mandelas tjänst, även om den tjänsten innebär frihet för Tutu att verka utifrån sin egen identitet som kyrkoledare. För att betona detta hade han alltid sin lila, fotsida biskopskaftan på sig.

Det är uppenbart att Mandela ville att kyrkorna skulle spela en viktig roll i kommissionen genom de insatta representanterna. Han trodde att de kunde göra en konkret insats när det gällde att få en mer försonad nation, en nation som kunde bli vän med sig själv. Tutus balansgång mellan att å ena sidan vara totalt inklusiv vad gäller olika religioner och uppfattningar och ändå någon stans hävda sin egen kristna övertygelse är ett mästerstycke som behöver höras om och om igen.

Men, som sagt, den som låg bakom alltsammans, och utan vilken mycket lite av detta kunde ha ägt rum, var Nelson Mandela. Han hade haft 27 år på sig att stava på läxan om bitterhet och hämndbegär. Han måste också ha utvecklat en tro på alla människors inneboende potential till godhet. Annars stämmer det inte. Hans ledarskap kom också att ha en viktig punkt i alla sammanhang: du måste bjuda din fiende på lunch om möjligt istället för att fjärma honom/henne ifrån dig. Mer än så: de första åren av demokrati och frihet levde ANC upp till förväntningarna. Här fanns en vitt utbredd önskan att vara en ”ekumenisk kyrka” i meningen en ärlig öppenhet för mångfald utifrån den gemensamma värdegrunden.

”Boerna är egentligen rätt hyggliga”, sade Mandela vid en kopp te i Kyrkans Hus den 13 mars 1990. Det lät inte särskilt dramatiskt. Men det var egentligen högst dramatiskt. Han ville vara vän med dem som hade sökt hans eliminering en längre tid. Han ville försoning.