Sanning och Försoning: Lärdomar från Sydafrika

Sydafrikas Sannings- och Försoningskommissions betydelse för kyrkan och världen

(Möcklamo, Svenska Alliansmissionen, den 17 november 2013)

Inledning

Frågor om sanning och försoning har blivit brännande på många sätt. En ny öppenhet kan skönjas vad gäller dessa ting och det inger kanske ett visst hopp.

Ett färskt exempel från Aktuellt i den gångna veckan. En socialsekreterare i Krokom hade tagit livet av sig. Han menade att han inte fått upprättelse av arbetsgivaren då han blivit omflyttad synbarligen utan anledning. De ansvariga cheferna ställs nu personligen till svars i en rättsprocess. Men hur bedömer man sådan sak rättsligt. En expert som sysslar med arbetsrättsliga frågor sa till slut: det kan ha varit ha varit chefternas oförmåga att erkänna att de gjort något som var fel, det kan ha varit deras ovilja att säga ett förlåt som ledde till tragedin med ett självmord.

Detta färska exempel visar att frågor om försoning och förlåtelse är påträngande och akuta. Det handlar om personliga relationer, men inte bara det. Det handlar också om grupper och om vårt hela samhälle.

I Sydafrika har dessa frågor tvingats upp till ytan på olika sätt. Den nya ledningen som ett resultat av det första fria valet någonsin, i april 1994, bestämde att en process som uppmärksammade de senaste årens övergrepp på grund av apartheid måste komma igång snarast möjligt. Detta skedde också. Så snart det nya parlamentet kunde samlas beslöts om en sannings- och försoningskommission som skulle ta reda på sanningen om vad som skett men också söka vägar till försoning. Det var den första justitieministern Dullah Omar som drev detta ärende och han var muslim.

Uppgiften var svår för att inte säga omöjlig. Det enda landet kände var egentligen diskriminering – svarta, inhemska människor hade diskriminerats av vita invandrare i olika omgångar ända sedan mitten av 1600-talet. Ärendet var för stort och oöverskådligt. Man beslöt att bearbeta tiden mellan 1960 och 1990, en tidsperiod som kanske kunde innebära en mer rimlig arbetsuppgift.

Apartheid nådde sin höjdpunkt under 1970-talet. Vi bodde som missionärsfamilj i Kapstaden mellan 1976 och 1982, så vi har varit med om denna period. Allt var i minsta detalj reglerat. Det behövdes inga staket för att skilja folk åt. Lagstiftningen genomfördes till punkt och pricka och det fanns polis, senare militär som såg till att alla efterlevde lagarna. Områden som hade börjat bli något blandade revs upp. Folk tvångsförflyttades. Drygt 3,5 miljoner drabbades av detta, nästan enbart svarta.

Den som satte sig upp mot systemet fick plikta med döden. Dödsstraffet användes flitigt, hundra hängningar om året var inte ovanligt. Den som misstänktes att ha brutit mot någon lag kunde hållas häktad under lång tid, en häktning som kunde förlängas med 80 dagar åt gången.

Men Sydafrika har kastat av sig sitt ok. Apartheid finns inte mer. Det finns inte i lagböckerna och inte på gatan. Däremot kan det finnas kvar i människors huvuden.

Hur som helst, krafter för förändring inom och utom Sydafrika, ledargestalter som Nelson Mandela och Desmond Tutu har spelat en avgörande roll. Befrielserörelserna såsom ANC och PAC spelade en avgörande roll, liksom många kyrkor.

Det tog ungefär två år för sannings- och försoningskommissionen att komma igång. Då var det redan 1996. Ett 20-tal ledamöter från olika delar av det sydafrikanska samhället. Ovanligt många kom från olika kyrkor eller hade starkt engagemang i dessa. Den nye presidenten Mandela såg till att ärkebiskop Tutu blev ordförande. Hans första jobb som nybliven pensionär!

Det är en hel vetenskap att bara beskriva villkoren för och regelverket i denna organisation. Några ting är dock avgörande viktiga för att ö h t kunna förstå dess verksamhet och betydelse. Den hade tre delar: en avdelning som hade offentliga hearings för dem som varit apartheids offer, en avdelning för skyldiga förövare som framträdde frivilligt och som också fick vittna offentligt. Den tredje delen hade som uppgift att bestämma ersättning till dem som fått lida under apartheid.

Så nästan all verksamhet som kommissionen ägnade sig åt var offentlig. Detta betydde att media (radio, TV, tidningspressen) kunde vara närvarande när de ville. Och det var de. Sällan har någon process följts så i detalj av media, och resten av världens media blev ju också inkopplade. Det var på ett sätt attraktivt för förövare att träda fram. Den som gjorde det och som bekände sina övergrepp lovades mer eller mindre att få amnesti, d v s skulle kunna gå därifrån straff-fri. Kommissionen var sydafrikansk till 100%. Ingen internationell organisation var inblandad på ett formellt sätt, inte ens FN (jämför t ex Namibia).

Man kan säga att det på många sätt blev offrens kommission, eftersom så många framträdde och gav sina vittnesbörd offentligt och som man kan förstå gjorde många av dessa vittnesbörd ett oerhört starkt intryck. Många, som kanske hade förlorat en familjemedlem, eller som själva varit torterade, var inte alls hatiska eller bittra, och förvånansvärt många var beredda att förlåta, om de ändå visste vem eller vilka de skulle förlåta.

Det var många av offren som gett sig till känna inför kommissionen men som sedan aldrig fick möjlighet att vittna; men ca 20 000 fick ändå den möjligheten. Av förövarna var det inte mer än 7000 som trädde fram. Tydligt var att de mer kända apartheidsledarna valde att inte träda fram. De tyckte förmodligen att själva viljan att ställa upp på en fredlig förändring och att ta upp förhandlingar med ANC var nog som en positiv gest till förändring och till ett nytt Sydafrika.

Innan jag går vidare vill jag bara påminna om att detta alltså var en statlig kommission tillsatt av den nya regeringen, som helt dominerades av det svarta Sydafrika. Men samtidigt var det kristna inslaget som sagt väldigt märkbart och det ledde ibland till diskussioner och några kontroverser. Kan kunde t o m säga att det förelåg en spänning mellan juristerna och teologerna. Ordföranden, ärkebiskop Tutu, hade dock en förmåga att hålla samman kommissionen på ett bra sätt, hålla alla på gott humör och hade också förmågan att vara inklusiv i den meningen att alla i kommissionen kunde känna sig delaktiga. Samtidigt är det sant att Tutu nästan regelbundet öppnade alla stora hearings med bön; och folk gillade det. Oftast ledde det till att kvinnorna som snart skulle vittna, sponant tog upp någon känd psalm, som t ex Senzeni na? Senzeni na? Senzeni na? Senzeni na? Isono sethu bubumnyama, Isono sethu bubmnyana (kampsång och hymn) (vad har vi gjort? Etc)

Inte nog med att Tutu bad regelbundet i denna statliga kommission. Han var också noga med att alltid ha på sig sin purpurfärgade biskopskaftan (kappa). Detta var genomtänkt mer än de flesta anar. Han ville bl a ha sagt att kyrkan har en plats i en sådan kommission, mitt i det offentliga livet, men utan att ha någon som helst makt eller några som helst privilegier förlänade av staten.

Som redan sagts så är själva mekanismen med en sådan här kommission en hel vetenskap, men detta får räcka som en liten inledning. Nu skall jag istället direkt gå in på betydelsen av en sådan här kommission och väljer sex olika förhållanden som kan sägas vara av avgörande betydelse.

ETT

Först måste frågan ställas: varför ö h t gräva upp det förflutna? Är det inte bättre att det förgångna får förbli det förgångna? Man kunde kanske något diplomatiskt säga: att gräva upp har sin tid, att lägga igen har sin tid. Det är en sanning som väl tål att tugga på och det är att det finns så mycket ouppklarat som ligger kvar som ett öppet sår och som kan påverka människor i generationer (Bibeln talar om 4 – 5 generationer). En av de nya ledarna, Kader Asmal citerade Solzhenitsyn som skäl för att vi måste ta fram vad som hänt oss: ”By not dealing with the past human rights violations, we are not simply protecting the perpetrators’ trivial old age; we are thereby ripping the foundations of justice from beneath new generations”. (Antjie Krog, Country of my Skull, 37)

Kommissionens arbete står som en enda stor vittnesberättelse här: vi måste berätta vad som har hänt för att någonsin kunna gå vidare. Alla öppna vittnesmål blev inte vara en uppräkning av hur grym och sadistik människan kan vara när hon tror att hon har all makt, dessa vittnesmål var ofta också ett bevis på att människor kom ut efteråt som befriade och ofta ville komma fram med ett försonande avslut.

TVÅ

Nära hithörande är det faktum att sanningen om det förflutna måste komma fram. Och det är det andra förhållandet som måste tas på största allvar. Hela iden om vad som är sanning ställdes på sin spets. Det fanns en hel del vita som levde i förnekelse av att apartheidstiden var något dåligt och som man måste skämmas för. Tack vare att allt var offentligt och i media så kunde många vita inte låta bli att kolla vad som kom i radio eller TV. För en del var det en total shock. De visste inte hur hemskt det var. De hade nog vetat, men hade undertryckt det hela medvetet och undermedvetet. Man kan t o m säga att själva sanningssägandet hade en helande kraft i sig. Det var inte bara något kallt och skrämmande i att få veta sanningen, det kunde också verka läkande och befriande.

TRE

Sydafrika var under många år en diktatur framför allt om man såg landet från svart synpunkt. Det hjälpte inte de svarta att de vita hade ett demokratiskt system där vita fick välja sina representanter. Ett system som på detta sätt påverkade allt och alla, med lagar som alla var tvungna att efterleva i detalj, påverkar, mer än man kanske år villig att erkänna. Annorlunda uttryckt, alla sydafrikaner var på något sätt medskyldiga till vad som hände och beslöts. Flera av de framträdande svarta ledarna, t.ex. Steve Biko talade om detta och menade just att alla, även han själv, var ”medbrottslingar” i det system som hade byggts upp, apartheid. Även de som på något sätt hade protesterat, hade försökt bygga upp en ny maktbas och som kanske liksom Biko fick plikta med sitt liv för detta, var på något sätt och i någon mån medbrottsliga till vad som hände. Vi kan aldrig helt svära oss fria.

Detta sätt att förstå kränkningar och övergrepp är utmanande för oss. Detta sätt att tänka har en universell dimension och detta finns med i sydafrikabilden. Den tyske filosofen Karl Jaspers har sagt att vi alla lider av en metafysisk skuld. När något sker i världen som vi vet om och som vi vet är än kränkning av människors liv på något sätt och vi inte gör något åt det, då är vi medskyldiga, ja t o m medbrottsliga på något sätt. (märk att även förbön är en aktivitet som i någon mån bryter denna passivitet)

FYRA

För det fjärde finns anledning att tala om ”reparationer”, eller om man vill använda ett mer allmänt ord, gottgörelse. Att reparera en skadegörelse är starkt besläktat med vad Karl Jaspers försökte säga. Det är inte så lätt att rätta till något som har skett i det förflutna. Om någon har dödats kan det livet aldrig återkallas och kostnaden för ett enda unikt människoliv kan sägas vara oändligt. Andra kränkningar kanske handlar om förluster av materiellt slag, och dessa kanske åtminstone delvis kan ersättas, materiellt, ekonomiskt. Men även detta kan vara svårt. Så man kan säga att hur man än gör så blir det fel eller inte tillräckligt (aporia, Mark Sanders, Ambiguities of Witnessing, 114ff). Å ena sidan behövs saker och kan saker repareras, åtminstone till en viss gräns. Å andra sidan går inte det, i varje fall inte helt, för som vi precis sagt så lider hela mänskligheten av en metafysisk skuld, en skuld som ingen av oss kan betala själva. Den nya sydafrikanska regeringen har heller inte gått in på en linje där vissa grupper skall betala tillbaka vad de tjänat på apartheid. Man kan här tänka på den vita folkgruppen som sådan, olika företag som verkat i landet under apartheid och tjänat på det. Bland afro-amerikaner finns det planer på att stämma stater och företag för det lidande som dessa åsamkats genom slavhandeln. Men går det att betala för sådana övergrepp och hur mycket skulle det i så fall kosta? Men kan också tillägga att alla de som fått lida på grund av slavhandeln är döda sedan länge. Alltså drar vi slutsatsen, detta går inte, det blir helt absurt. Men är det det? För sanningen på hjärtat, även när det gäller slavhandeln från Afrika till Amerika och tack vare nitiska européer så sitter vi med en olöst skuld. Vem skall betala? När? Hur mycket? Skulden verkar även här att vara tämligen metafysisk.

I Sydafrikas kommission fanns det ett uppdrag att betala ut pengar till dem som drabbats av apartheid på olika sätt; men det kunde bara bli en symbolisk summa, som kunde vara åtminstone ett tecken på upprättelse. Ett antal tusen personer fick så småningom ZAR 30 000 som en engångssumma. Det har klagats på att detta inte var tillräckligt, men som vi antytt redan, vad är tillräckligt i detta sammanhang? Risken med en sådan här ersättning är att människor känner sig förfördelade, tycker att det är ett skambud och fylls av bitterhet. Jag detta är inte enkelt. Det finns en dimension till på detta dilemma som är värt att nämna. Det kan hända att det viktigaste är att något händer, att någon uppmärksammar att det hände var fel. Värst är det när inget sägs, när livet bara förutsätts flyta vidare, som ingenting har hänt. Det hade varit det värsta av allt, därför var kommissionen så viktig. Här finns en funktion som kommissionen kanske i någon levde upp till som kan kallas ”att sätta in på någons emotionella bankkonto”. Man kan göra något för någon annan även om det inte är tillräckligt. Man kan göra något så att det känns att jag bryr mig, jag kan göra något som stärker den andras självkänsla och vetskap om att det finns de som faktiskt bryr sig och att den som sitter med en (som det känns kanske oändligt) stor skuld ändå gör något, betalar in i den andras ”emotional bank account”.

FEM

Den stora och avgörande frågan är emellertid om en sådan här kommision i någon mening lett till försoning och förlåtelse mellan människor och grupper av människor. Den som studerar alla världens sannings- och försoningskommissioner (det finns över tjugo sådana) finner att det är något särskilt med den sydafrikanska. Vad som är slående är att det fanns många som var beredda att förlåta och gå vidare. För att förstå saken måste man veta att i Sydafrika är försoning och förlåtelse kända ting. Det finns ett begrepp om att vi är ett samhälle tillsammans och vi behöver vara i balans med varandra. Till saken hör också att kyrkorna är starkt närvarande i de flesta människors liv och därför är också biblen känd och läst. Nyckelordet för försoning i kristen mening kan sägas vara 2 Korinterbrevet 5. 19a: ”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus”. Det intressanta är att detta ord fått spela en mycket viktig roll i den sydafrikanska försoningprocessen. En kristen som vittnar om övergrepp kunde mycket väl ha detta ord med sig i tanken när hon sade att hon var beredd på att förlåta bara hon visste vem förövaren var. Det finns ett antal exempel på detta i vittnesförhören och det är oftast kvinnor som talar och säger att de vill försoning. Dessa afrikanska kvinnor har också en stark önskan att den afrikanska livsförståelsen skall finnas kvar i det afrikanska samhället. Ofta är det ju vita som varit förövare i apartheidsystemet och det kunde vara svårt att få det hela att gå ihop. Den människosyn som den svarta kvinnan stod för, fanns inte automatiskt hos den vite förövaren. Inte destomindre ville kvinnan försoning. Begreppet ”ubuntu” kommer här i centrum och det betyder ungefär ”att vara människa genom andra människor”. Desmond Tutu och andra ha starkt betonat detta begrepps betydelse, ett begrepp som kan gå tillsammans med den kristna livssynen. Sen finns det de som vill tolka afrikaners benägenhet att förlåta som ett bevis på att det är den afrikanska kulturen med ”ubuntu” som är avgörande. Det finns flera vittnesförhör som har haft följande resonemang: ”jag är beredd att förlåta men då måste jag få veta vem det var som sköt ihjäl min son Piet”. Jag vill ha försoning för det är enda sättet att få det här samhället att fungera. Vi måste leva tillsammans, vi har inget annat alternativ, vi hör samman trots allt och jag vet att jag måste leva vidare med en man som mördat min son; då är det bättre att göra det som försonade människor än med en person som för alltid kommer att vara en bitter fiende.

Orden försoning och förlåtelse hör ihop och det är inte lätt att säga vad som kommer först. Båda termerna är dock i centrum och är helt avgörande vad gäller kommissionens arbete. Det intressanta är då att dessa två ord inte bara hör till det privata och familjen, inte heller bara är en del av kyrkans vokabulär. Orden finns som något hoppingivande även i det sociala och politiska sammanhanget.

SEX

Sen måste man för det sjätte också tala om vad det blir av det hela. Man kan inte bara försonas och glömma och man kan inte på ett enkelt sätt reparera. Man måste komma ihåg att en kommission av det här slaget är ett specialfall, som har kommit till för att samhället varit i en extremt svår situation som krävt extremt speciell behandling. Det är ett läge där den offentliga rätten inom ett visst område satts ur spel för en kortare tid. Som exempel kan tas det faktum att flera förövare trädde fram och berättade om grymma mord som de begått i statens namn för att förgöra apartheidmotståndare. Kommissionens regel sa att en som bekänt övergrepp bör kunna få amnesti. Alltså har flera av dessa mördare, efter att offentligt ha bekänt sina övergrepp, fått amnesti och inget straff alls. Lagen har här satts ur spel för en tid. Det är då av största intresse att en diskussion har uppstått som gäller just våra juridiska system och det rättmätiga i våra straffsatser. Debatten har kommit att handla om två olika slag av rättvisa: retributive and restorative justice. Det gamla systemet handlar naturligvis om att utdela straff. De som inspirerats av kommissionen sade att vi måste nu utveckla en ny form av rättvisa som bygger på uppbyggnad (restoration), och detta har förstås också att göra med diskussionen tidigare om reparation, gottgörelse. Syndaren måste i någon mån gottgöra det han har förstört. Den rättvisan är bättre för ett samhälle än någon form av vedergällande (retributive) rättvisa.

Denna bakgrundsteckning är nu till för att säga något om vad vi kan lära av en sådan kommission både som kyrka och som värld.

Utgångspunkten är då följande. Tutu har brukat säga: du väljer inte vem som är din broder. I kyrkan är det lika dant. Jag går inte till kyrkan för att jag där har mina bästa vänner utan för att möta Gud. Många av de andra som går dit kan vara nog så svåra att leva med men de är mina bröder och systrar, som jag inte har valt. Allt som skedde i kommissionen var i den andan. Vid varje vittnesmål vid varje bekännelse så var det underförstått att vi gör detta tillsammans. Alla vi som är här hör till Sydafrika och vi har inget annat val än att fortsätta att leva kvar i samma land, tillsammans: ”we are in it together”.

(Detta är en förkortad version av föredraget)