NELSON MANDELA OCH DESMOND TUTU: ANDLIGA GIGANTER

Nelson Mandela och Desmond Tutu – andliga giganter i vår tid

Kvinnor för mission,  måndagen den 21 oktober 2013, Uppsala, av Hans Engdahl

Inledning

Vi lever på flera sätt i en märklig tid. Här har vi två nu gamla män, som från ett svenskt perspektiv med insmygande ”ageism” (åldersdiskriminering) kan tyckas vara helt irrelevanta, från samma land, som fortfarande är i livet, men som vi vet inte minst efter deras tid här på jorden kommer att dra till sig största tänkbara intresse på grund av deras livsgärning.

På många sätt är det alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser beträffande deras betydelse. En senare generation av politisk historia och kyrkohistoria kommer att få göra det.

Den ene är lång till växten den andre kort, men de är båda giganter, andliga giganter. Jag skall här preliminärt ge en antydan om vad jag menar här i inledningen och förhoppningsvis kunna sammanfatta något mer på slutet om just vad som är så stort med dem.

Trots att de är varandra så olika, både som fysiska gestalter och som personligheter, har de mycket gemensamt. De har framför allt den stora bilden klar för sig på ett tidigt stadium. Det är verkligen inga petitesser det är frågan om. Inträngda i ett avancerat politiskt system som sände svarta lokalbefolkningar till dess yttersta periferi, till en existens av intighet, och likaväl bunden till och in i detta system, fanns det för dem bara två möjligheter: att anpassa sig helt och fullt till detta system, eller bygga en ny verklighet som helt bejakade människans ursprungliga kallelse och mål. Det räckte inte med att hitta ett modus vivendi för landet Sydafrika eller en kompromisslösning där. Det var den stora bilden som gällde. Skulle de lyckas skulle deras insats ha relevans för resten av mänskligheten.

Man skulle också kunna uttrycka det så här: Mandela såg tidigt att hans kamp för frihet var en universell kamp för frihet. Tutu såg kyrkan som den plats som kunde skapa den mänsklighet som de sökte, eftersom kyrkan var och är katolsk, d.v.s. allmän, för alla, universell om du vill.

För det andra präglas båda av ett osvikligt mod, som det syntes, under alla förhållanden. Mandela öga mot öga med ett troligt dödsstraff, Tutu som trotsigt förvarnade Premiärminister Vorster om förestående studentdemonstrationer i Soweto, som hade kunnat stoppas om den senare hade tagit Tutu på allvar.

För det tredje står båda för ett orubbligt värdesystem, samma men något olika uttryckt. Mandela talar om varje människas oändliga värde, liksom Tutu. Den senare skulle också vid viktiga tillfällen tillfoga uttryck som, ”kom ihåg att vi lever i ett moraliskt universum”. Det finns ytterst en lag och en vilja som ingen ostraffat bryter i längden.

Vad som således förenar dem och gör dem till åtråvärda personligheter är inställningen att med rätt förutsättningar är allt möjligt.

Något om relationen dem emellan från mitt perspektiv

Jag vill betona att det är mitt begränsade perspektiv. Andra kan säga helt andra ting. Jag har sex punkter vad gäller deras relation.

Först gäller det huruvida de hade var i kontakt med varandra under Mandelas fängelsetid. Så vitt jag förstår så fanns här inga kontakter. Mandela sändes till Robben Island direkt från Rivoniarättegången i Pretoria vid mitten av 1964 och då var Tutu redan på King’s College i London eller på väg dit. Att under ett senare skede av fängelsetiden få tillfälle att åka till ön för att hålla en gudstjänst hade varit möjligt, men knappast Tutu förunnat. Endast präster med etablerad apolitisk hållning kunde komma ifråga. En sådan var vår dåvarande biskop i ELCSA, Kap-Oranjestiftet, Adalberth Brunke, som många gånger fick hälsa på Mandela och andra fångar och som fann att Mandela så gott som alltid kom på gudstjänsterna.

För det andra blev det ett näranog dramatiskt möte när det väl kom. Mandelas första natt i frihet tillbringades på ärkebiskopsgården i Newlands, Kapstaden, den anglikanska. Det hade varit en ganska förfärlig dag. Resa med bil från fängelset i Paarl, ca 60 kilometer från Kapstaden. De unga ANC-lejonen skulle stolt föra honom och Winnie Mandela till den väntande folkmassan vid City Hall i Kapstadens centrum. Tro det eller ej, och fängelsmyndighet eller någon annan myndighet fråntog sig nu allt ansvar, bilkolonnen körde fel och delegationen kom flera timmar för sent. Tutu och Allan Boesak höll folk varma med historier och sång under tiden.

Den svenska läkaren Ingrid le Roux var också på plats och konstaterade att Mandela behövde vila ut ordentligt till nästa dags övningar i Johannesburg.

Utan att gå in på några detaljer, faktum är att det var kyrkan med Tutu i spetsen som tog hand om världens mest berömda fånge under den första kvällen och natten i frihet.

Händelserna kom slag i slag, framför allt massmöten runtom i landet. Så småningom dök mer intrikata problem upp. Alla förstod snart att Nelson Mandela och Winnie Mandela hade blivit  främlingar för varandra och det var ingalunda bara på grund av den förres extremt långa fängelsevistelse. De skulle bli tvungna att separera. Detta var något som Mandela ogärna ville tala om, vilket är mer än förståeligt. Skilsmässan var snart ett faktum.

En tid gick och det stod klart att det fanns en annan person som kommit in i Mandelas liv. Det var Graca Marcel, änkan efter den i en flygkrasch omkomne presidenten i Mocambique, Samora Marcel (oklart om sydafrikanskt sabotage legat bakom). Det var bara en tidsfråga tills Graca Marcel skulle dyka upp vid Mandelas sida vid ett offentligt tillfälle.

Tutu och Mandela kom att prata om det uppkomna läget. Tutu lär ha sagt: om detta är på allvar så gift dig. Mandela och Graca Marcel gifte sig.

Den fjärde punkten rör frågan om kritisk solidaritet. Uttrycket hade myntats bl a i ekumeniska sammanhang. South African Council of Churches (SACC) hade i kampen stått ANC mycket nära, vilket inte är så svårt att förstå, men hur skulle det bli efter det första fria valet? Både Frank Chikane och Brigalia Bam kom att övergå till politiska uppdrag; Chikane hamnade så småningom i presidentkansliet. Det var för många inom SACC otänkbart att man skulle utöva någon slags systemkritik så som hade skett under apartheidstiden. Istället borde man utveckla en kritik som byggde på solidaritet med den nyvunna friheten.

Tutu blev regelbundet inbjuden till olika middagar etc., där den nye presidenten Mandela och delar av hans kabinett var med. Han fick frågor och ombads att utöva kritik vad gällde det ena eller det andra.

Men efter ett relativt kort tag insåg Tutu att den uppkomna situationen var absurd. Han hade snabbt beskurit sin egen frihet och var i någon mening gisslan hos den nya regeringen. Detta måste få ett slut.

Endast som helt fri kunde han utropa de oegentligheter som redan hade börjat visa sig. En av de första sakerna som Tutu tog upp var det faktum att ministrar och deras efterföljare snabbt berikade sig på olika sätt. De folkvalda som vara satta till att tjäna dem som hade gett dem röster för att bygga nya bostäder, skapa arbetsmöjligheter etc, kunde rimligen inte bära sig åt på det sättet. Tutu talade till media och sade att nu har vi fått en regim som smörjer kråset; han använde uttrycket ”they are now on the gravy train” (sl. source of easy financial benefit). Historien förtäljer inte hur upprörd Mandela blev över detta uttalande, eller om han blev upprörd. Det viktiga är att Tutu hade gjort ett vägval, som han sedan dess har hållit fast vid benhårt. Han har valt att stå helt fri i förhållande till den nya regimen, trots att den också var ”hans” i meningen att det var först denna regim som de svarta hade fått vara med om att välja.

Den femte punkten är att Mandela föreslog att Tutu skulle bli ordförande för sannings- och försoningskommissionen (Truth and Reconciliation Commission, TRC), 1996 – 98. Detta var dock ingalunda en självklarhet. Förslaget tillsammans med de andra föreslagna kommissionärerna diskuterades offentligt i en lång hearing. Men det blev Tutu i ledningen för TRC. Här var nu Tutu på väg in i sitt livs kanske viktigaste uppdrag, som knappast hade kommit till stånd om det inte varit för den nye presidenten.

För det sjätte har jag ett nästan otroligt minne av ett möte mellan de två i samband med firandet av Tutu’s 75-årsdag i Sandton, Johannesburg. Det är det sista mötet jag skall tala om. Mandela var vid det här laget 88 år gammal och hade i stort sett slutat att uttala sig, fast han fortfarande verkade pigg och kry. Men hans närvaro verkade elektrifierande var han än dök upp när han nu gjorde det, vilket inte var ofta. Hans nya hustru vakade nästan avundsjukt (jealously, zelously) över honom.

Alltnog, Mandela kom till festen där redan ca 1000 personer hade samlats, och tanken var att han bara skulle stanna en kort stund. Ovationer, applåder, alla var glada och lyckliga över att ännu en gång få se honom ”live”.

Tiden gick, men Mandela satt kvar. Det visade sig att han var pigg nog att vara kvar hela kvällen. Men allting går så småningom mot sitt slut. Även Tutu’s födelsedagsfest. Så när det hade blivit dags att säga tack, och det gjordes ytterst formellt av en eller två personer, tog Tutu själv till orda. Han sa: - Det är för mig en mycket stor ära att kunna få ha president Mandela (Madiba) här hela kvällen, och jag märker också att detta är så uppskattat. Men jag vill bara påpeka ensak: - detta är min fest, ”I just wanted to remind you that this is my party”.

Vad vi inte kommer att få veta är hur mycket skämt och hur mycket allvar det låg i dessa ord. Men de uttalades högt och tydligt...

MANDELA

Tiden fram till 1995

De 27 år långa fängelseåren var de tysta åren. Besöken var få, det var förbjudet att citera honom i media i Sydafrika och övriga världen hade heller ingen meningsfull kontakt med honom. Resultatet var dels att antiapartheidrörelsen höll minnet av honom vid liv oförtrutet och bl a tack vare det hände honom ingenting under denna tid; dels blev det så att folk med tiden visste mindre och mindre om honom. I Sydafrika odlades en bild av Mandela som den våldsamme revolutionären; man skulle vara tacksam för att han hölls inom lås och bom. Det var förbjudet att publicera bilder på honom och det finns inget fotografi taget efter 1964 fram till 1990. Mytbildningen om honom gick långt. I Sydafrika var det få, av alla kategorier, som hade klart för sig hans hållning till kommunismen. Han hade tydligt deklarerat vid Rivoniarättegången 1963-64 att han inte omfattade den kommunistiska ideologin. Mytbilden i Sydafrika på 1970- och 80-talen var att han var kommunistisk revolutionär.

Sen kom allting som en kaskad, som när innehållet i en ketchupflaska plötsligt lossnar. Det har skrivits mycket om Mandela och vi har nu en utmärkt bok skriven på svenska av Sten Rylander. Mandela själv lyckades, med god hjälp av amerikanen Richard Stengel skriva färdigt sin självbiografi, Long Walk to Freedom, som han hade börjat på och till stora delar författat på Robben Island. Denna bok är den viktigaste källan till Mandela som finns och den är ett värdefullt bidrag till ett inifrån perspektiv. Hela världen kommer och tycker till och skriver om Sydafrika, om Mandela etc., men relativt få med ett genuint inifrånperspektiv skriver något överhuvudtaget.

Hemligheten bakom Mandelas storhet står bl a  att finna i hur han utnyttjade fängelseåren till något konstruktivt. Han skapade sig möjligheten att göra en långtidsplanering av hur saker skulle skötas när han väl kom ut. Bara spelet mellan vad han själv drog upp som rimliga vägar framåt och vad rörelsen d.v.s. ANC sade är ju otroligt fascinerande. Enbart en kollektiv styrning skulle här lett ingenstans, inte skulle en enstörings beslut i fängsligt isolat ha lett någonstans heller. Rylanders bok visar bl a  att långt mer av kollaborationer och möten ägde rum innan Mandela frigavs än vad någon annan än en mycket trång inre krets hade kunnat ana.

Här skall jag endast göra två saker. Jag skall ange förhållanden som framstod som typiska för Mandela som person. För det andra skall jag också säga något om hans ledarskap i åtta punkter och om dessas relevans för andra.

”Vari består då Mandela’s storhet? Här görs inget försök att ge ett heltäckande svar men tre delsvar skall dock ges: Konsekvensen i hans handlande, beredskapen att dö för sitt folk samt hans medmänsklighet.” (Miraklet s 82)

På något sätt hade han tidigt fått gåvan att se långsiktigt. Att han i stort sett flydde hemmet i Transkei vid 23 års ålder tillsammans med en kusin för att pröva storstadens äventyr, vilket i det här fallet betydde Johannesburg, som då också kallades eGoli (stad av guld), var inte bara äventyrslystnad och att komma ifrån ett planerat äktenskap. Redan här hade han som målsättning att en dag få se sitt land helt fritt från apartheid.

Konsekvensen i hans handlande visades på en rad sätt. Låt oss här endast nämna två. Han hade tidigt en idé om att man måste kunna tala med sin fiende, förr eller senare. Inte underligt att han slog in på juristbanan. Men här framstod han tidigt som en som ville förhandla. Efter att ha fått en ledande roll inom ANC så blev detta till något av en princip. Redan 1961, två år innan han tillsammans med andra ledare blev dömda till livstids fängelse på Robben Island, hade han förespråkat förhandlingar: ”Sanningen var alltså att Mandela bl.a. skrivit ett brev redan 1961 med begäran om kontakt. Begäran upprepades flera gånger under den tidiga fängelsetiden men nådde inte fram” (ibid s 85).

När förhandlingar blev verklighet vid slutet av 1980-talet ville de-Klerkregimen gärna ge intrycket att det var de som tagit initiativ till sådana. Men så var det alltså inte. Den andra sidan var det som hade velat förhandla under de senaste 30 åren.

Ett annat exempel på konsekvent handlande var alla turer kring Mandelas frigivande. Anti-aparheidsrörelsen lyckades med en sak: Mandela och hans sak glömdes inte bort. Men gång på gång fick Mandela påstötningar om att han skulle få bli frisläppt, på vissa villkor. Så sent som 1985 sade president P W Botha vid ett tal i parlamentet att ”Mandela kunde bli fri endast om denne villkorslöst gav upp ’våldet som ett politiskt instrument’” (ibid s 88). Mandelas  bud var klart och tydligt: frigivning innebär villkorslös frigivning. Så blev det också, men inte förrän den 11 februari 1990.

Rivoniarättegången som avslutades i juni 1964 är beviset för att ledarna inom ANC var beredda att ge sina liv för Sydafrikas frihet. Mandela var pådrivande. Utan att gå in på detaljer så hade staten som åklagare två möjligheter: att påvisa att det var frågan om sabotage och konspiration eller att påvisa högföräderi. Man valde den första linjen som var snabbare, men båda vägarna kunde användas för att genomdriva dödsstraffet (som används flitigt i Sydafrikas moderna historia fram till 1990, ibland upp till hundra eller fler per år).

Med andra ord, hotet om dödsstraff hängde som en våt filt över de anklagade som gjorde det svårt att andas. Här visade Mandela ett tydligt ledarskap och han sågs ju här som den huvudanklagade och var den som höll det stora försvarstalet. Han menade att utsikterna att få livstid inte var så stora och argumenterade för att inte hålla igen i kritiken av regimen på minsta sätt. Hans avslutande plädering är ju historisk, men andra i försvaret hade velat mjuka upp de allra sista raderna i talet. Endast en mening med: ”men om det skulle bli nödvändigt” fick komma med i försvarsadvokaten Braam Fischers försök att mildra avslutningen som i sin helhet löd så här:

”Under hela mitt liv har jag ägnat mig åt det afrikanska folkets kamp. Jag har kämpat mot vitt övervälde och jag har kämpat mot svart övervälde. Jag har trott på ett demokratiskt och fritt samhälle där alla människor lever tillsammans i samförstånd, med lika möjligheter. Detta är det ideal jag hoppas få leva för och se förverkligat. Men om det skulle bli nödvändigt, är det också ett ideal som jag är beredd att dö för.” (Sten Rylander s 76 – 80, Long Walk to Freedom s 438)

Att denna radikala syn kommit att prägla honom ger följande citat från 1961 bevis på: ”Jag har gjort mitt val. Jag kommer inte att lämna Sydafrika, inte heller kommer jag att överlämna mig (frivilligt till myndigheterna). Endast genom prövningar, offer och militant aktion kan friheten vinnas. Kampen är mitt liv. Jag kommer att fortsätta kämpa för frihet så länge jag lever” (Miraklet s 93)

För det tredje är det viktigt att få tala om hans mänsklighet. Han är en vanlig människa och han vet det. ”När han kom ut ur fängelset sade han att han varken var någon profet eller  Messias. Det kan låta tillgjort att säga så, men det kändes att han verkligen menade det.” (ibid s 95) Han skulle nog också akta sig för att använda det ord som nu ofta används om honom, att han är en ikon. Under sin tid som fånge odlade han kontakten inte bara med sina medfångar utan också med fångvaktarna. En sådan relation har blivit en bok, Good Bye Bafana. Nelson Mandela my Prisoner, my Friend, som fångvaktaren James Gregory skrivit med hjälp av en journalist. Gregory var Mandelas fångvaktare under många år och en stor vänskap utvecklades dem emellan. Han var hedersgäst vid Mandelas installation som president i maj 1994.

Hans försonlighet framträdde klart och tydligt när vi satt och drack te i Kyrkans Hus matal efter fredsgudstjänsten i domkyrkan i början av mars 1990. Bl.a. sa han följande: - de där boerna är egentligen inga onda människor. Där finns mycket gott att hämta. Olyckligt bara att de kom på ett så idiotiskt system som apartheid.

Hans omtanke på det politiska planet var för mig väldigt tydligt när det hade blivit dags för honom att avsluta sitt presidentskap, vilket skedde på våren 1999. Då ville han genom sin personliga närvaro hedra bl.a. de nordiska länderna, som hade stått upp för människorna i Sydafrika i kampen för befrielse. Han gjorde därmed ett av sina sista utländska besök i Stockholm och åt middag hos konungen och lunch hos Göran Persson i Arvsfurstens Palats.

Mandelas livsgärning är redan föremål för mycken reflektion och forskning. En som verkligen har kommit honom in på livet är den amerikanske journalisten Richard Stengel. Han hjälpte Mandela under ett par år att göra självbiografin Long Walk to Freedom färdig, och det behövdes nog eftersom Mandela vid det laget var nära att tillträda som president och livet måste ha varit mer än intensivt. Stengel utkommer i dagarna med en bok om Mandela som heter Mandela’s Way.

Stengel har också i Time Magazine skrivit en artikel (2008-07-21) om Mandelas åtta lektioner om ledarskap. Dessa är i korthet följande: ”Mod är inte avsaknaden av fruktan – det är att inspirera andra att komma över denna fruktan, ledning framifrån – men lämna inte basen bakom dig, ledning bakifrån – och låt andra tro att de är längst fram, lär känna din fiende – och lär känna hans/hennes favoritsport, håll nära kontakt med dina vänner – men ännu närmare kontakt med dina rivaler, det intryck du ger spelar roll – och kom ihåg att le, ingenting är bara svart eller vitt, samt, att avgå är också att leda.

Jag har hittills befattat mig med Mandela under tiden innan 1995, med ett par undantag. Vad som förevarit sedan dess är ganska lätt att sammanfatta. Låt oss vara mänskliga. När han avgick som president skulle han snart fylla 81 år och han hade arbetat oerhört hårt i nära tio år. I stort sett kan man säga att hans tid var över. Han var med i fredsprocessen i Burundi ett tag men drog sig snart tillbaka för att vara med familj och vänner.

Ytterligare några år gick och det var helt uppenbart att han inte längre var i stånd att aktivt följa med i det politiska skeendet. En av de mycket få ting han yttrade sig om var USAs angrepp på Irak som han fördömde rakt av.

Det var nu möjligt att tala om Mandelas bäst före datum. Han var inte längre med oss på det gamla sättet. Detta utnyttjades av ANC vid ett tillfälle, då han flögs ner till Eastern Cape för ett politiskt möte och sattes på podiet som någon slags figure head; det hände en gång, men inte mer.

Efter senaste sjukhusvistelsen i juli/augusti i år på en privatklinik i Pretoria så har hans ännu inte inträffade död avdramatiserats en lång väg. Han är en gammal man, mätt på dagar och förtjänar verkligen att få gå hem i frid. Hans frånfälle när det väl inträffar kommer att ha bl.a. följande tre aspekter: på ett sätt kommer det att bli en icke-händelse, eftersom alla väntade sig att han skulle dö redan i juli; samtidigt kommer det att uppmärksammas i media globalt och lokalt. Omdömena om honom är i de flesta fall redan skrivna – bara att trycka på knappen; för det tredje så kommer också en mycket långsammare process att ta sin början: kritiken, positivt och inte minst negativt, av hans gärning.

TUTU

Vi går från den långe mannen till den lille. Tutu hade aldrig de där tio åren av nästan total frihet som ung grabb som Mandela hade när han växte upp på landet i det gröna och böljande landskapet i Transkei, idag Eastern Cape. Tutu växte upp i storstaden, men under mycket bra, om än under enkla förhållanden. Även om det t.o.m. fanns några vita som var inte bara hyggliga utan t.o.m. älskvärda i hans omgivning (anglikanske prästen, fader Trevor Huddleston har haft avgörande betydelse för hans liv och utveckling), så var han från första dagen direkt utsatt för apartheidsystemets obarmhärtighet och knivskarpa diskrimineringsprocesser.

Här finns en kalkylerande och skarp blick hos Tutu som kan ha att göra med detta som kanske säger: jag är kallad av Gud att älska alla, även de vita, men kan jag verkligen lita på dem? Samtidigt vittnar hela hans gärning om att denna misstro, om den fortfarande finns, ständigt övervinns.

Han gjorde snabb karriär – utomlands: studier på King’s College i London och sedan ett jobb med att stödja ekumenisk, teologisk utbildning i Afrika, Asien och Latinamerika (Theological Education Fund). Familjen kunde bo kvar i London och de trivdes. Det hade varit lätt och var lockande att stanna kvar i England.

Så blev det inte. Och resten är historia som man säger. Han själv sade anspråkslöst att han behövdes eftersom alla andra kyrkoledare som var något att ha antingen redan var i exil eller i fängelse, och så fick han som bara var en högst vanlig präst träda in.

Tutu hinner med följande blixtkarriär efter återkomsten till Sydafrika år 1975: domprost i Johannesburg, biskop i Lesotho, generalsekreterare för sydafrikanska kyrkornas råd (SACC), biskop i Johannesburg, och slutligen ärkebiskop i Kapstaden 1986.

Från första dagen möttes Tutu med misstro, inte bara från sådana som stod den vita regimen Vorster nära utan även alla möjliga andra, även många inom kyrkorna, vita som svarta. Detta är lätt att glömma så här efteråt. Han hamnade direkt i hetluften och han kom att betraktas som politiskt radikal kyrkoledare från första början, helt enkelt en kyrkoledare som inte kan låta bli att syssla med politik.

Själv skulle han säga att han blev kallad in i detta, av Gud. På grund av det extrema politiska förtrycket i landet var det kyrkans första plikt att öppet uttala sig emot detta. Det är vad Tutu gjorde.

Det började med en korrespondens med premiärminister Vorster (presidenten var vid denna tidpunkt fortfarande bara en symbolisk person utan makt). Det gällde regeringens skolpolitik i Soweto, där gymnasisterna tvingades att använda afrikaans som undervisningsspråk. Tutu varnade att om inte något gjordes för att tillmötesgå elevernas önskan skulle situationen komma att urarta totalt; det skulle bli upplopp etc. Han möttes av kalla handen och nära nog förakt för att han brydde sig att ta upp denna fråga.

Sex veckor senare var upploppen i Soweto ett faktum och den unge Hector Petersen var ett av de första offren för polisens kulor.

Det tog många år för många människor att inse att Tutu inte var ute efter att göra politiska vinster för egen del. Han gjorde det han gjorde eftersom det är en kristen plikt att brännmärka och avslöja all orättfärdighet var den än må uppträda.

Det är inte så lätt att kort sammanfatta Tutus gärning, men något kan sägas.

Kanske av historiska skäl har det blivit så att Tutus gärning kommit att präglas av just relationen mellan kyrka och politik. Tre ting är utmärkande för honom och det var möjligt att slå fast redan på 1980-talet: man måste lyda Gud mer än människor, på sikt måste lösningen i varje givet samhälle vara av politisk art, samt, han själv är ingen politiker.

Gud är utgångspunkten och Gud är befrielsens Gud. ”Exodusmotivet intar en central plats” och syftar på en ”konkret händelse i historien, en alltigenom politisk handling, genom vilken Gud gjorde sig känd för israeliterna” (Början till slutet s 221) ”Jesus själv summerar sin tjänst åt människorna med ord ur Jesaja 61 som talar om ’frihet för de fångna och befrielse för de bundna’” (ibid 221)

Även om den lösning på ett samhällsproblem som finns på sikt måste vara en politisk lösning, så står kyrkan aldrig isolerad från skeendet utan är med, på sitt sätt. Det gäller, menar Tutu, i synnerhet då det görs gällande att den hållning som måste intas är en präglad av neutralitet. ”Han levererar (under 1980-talet) en ytterst häftig kritik mot Dr Chester Crocker i Reagan-administrationen som har sagt att USA inte skulle ta någon ställning i kampen mellan svarta och vita i Sydafrika. Tutu säger: ’Det är liten tröst för en mus, om en elefant står på dess svans, att säga, jag är opartisk. I det fallet tar man verkligen ställning för elefanten och dess grymhet’.” (ibid s 223)

”Tutu säger på flera ställen: ’Jag är inte någon politiker.’ Vad är han då? Han svarar ofta: ’Jag är biskop i Guds kyrka.’” (ibidem)

Jag citerar här uttalanden som han gjort redan på 1980-talet. Min uppfattning är att han på ett remarkabelt sätt har varit ytterst trogen vad han här har sagt, ända till denna dag. Han har aldrig lockats in i politiken. Han har hållit kvar en självständig hållning och sin roll som episcopus emeritus. Genom denna hållning har han fortsatt att ha stort inflytande rätt in i det politiska sammanhanget, inte genom någon politisk makt, utan ”enbart” genom sin fortsatt profetiska röst.

Det var inte behovet av att vara extravagant som var motivet när Tutu envisades med att alltid komma biskopsklädd till de olika sessionerna inom sannings- och försoningskommissionen under åren 1996 – 1998. Trots att han satt ordförande i en statlig kommission såg han sig inte själv som politiker eller som en som satt under någon statlig myndighet. Han såg sig fortsatt som biskop för en kyrka och som sådan skulle han försöka att ge sitt bidrag till en process som en dag skulle föda fram ett försonat Sydafrika.

Jag kan inte se att Tutu överhuvud taget har ändrat sin position här. Vad som däremot har hänt är att hans inflytande har ökat gradvis hela tiden. Från att ha varit den kanske främsta och skarpaste rösten mot rasism och mot apartheidsystemet, har hans inflytande vad gäller fred och försoning rent allmänt i världen ökat nästan lavinartat.

Genom sannings- och försoningskommissionens arbete i Sydafrika har det blivit alltmer klart att frågor om förlåtelse och försoning har sina rötter i den kristna traditionen, är av högsta teologiska dignitet och att dessa är realiteter som måste levas i kyrkans församlingar. Samtidigt har sanningskommissionens arbete visat att frågan om förlåtelse och försoning också hör hemma i det politiska sammanhanget, och den tvärvetenskapliga forskningen kring detta förhållande ökar också lavinartat.

Tala om Tutu och relevans i denna tid. Han har inte bara fått Nobels fredspris (1984), men fick tidigare i år också det prestigefyllda Templeton-priset i London, för sitt kompromisslösa arbete för försoning och förlåtelse. Här handlar det om Tutus bidrag till en ny spiritualitet som också skär igenom olika etablerade läger.

Men om man frågar honom vad han är för en typ av person skulle han svara: I am Archbishop Desmond Tutu; I am retired that is true, but not yet down, thank God.

Hans engagemang är fortsatt förankrat i kyrkans tradition, Ord och Sakrament, och så länge han kan stå upp vill han gärna fira mässa i St George’s Cathedral i Kapstaden på fredagsmornarna kl 07h15. Jag vill därför citera Tutu på ett ställe där han understryker kyrkans roll som en lidande kyrka, något för oss alla att ta till oss:

”Är det inte ett anmärkningsvärt historiskt faktum att kyrkan aldrig ser ut att vara mer till sin fördel än när hon attackeras, plågas och förföljs? Det är under sådana tider som hon frambringat de verkligt ståndaktiga, hjältar och hjältinnor , d.v.s. martyrer, i vilka kyrkan sätter sin ära. Det är deras blod som verkligen blivit Kyrkans utsäde, från den välsignade Stefanos blod, han som stenades i närvaro av en viss Saulos från Tarsus, till blodet från alla de andra tallösa kända och okända genom seklerna ända till sådana som ärkebiskoparna Luwum och Romero. Kyrkans livskraft testas genom att hon attackeras både på det fysiska och intellektuella planet. Först genom denna prövning kommer hon till sin rätt. När hon tolereras av alla blir hennes muskler mjuka och slappa. Vi vet att vår Herres ord är helt sanna: ’Dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga.’ De som angriper henne, hur mäktiga de än ser ut att vara för tillfället, faller till slut nästan alltid på eget grepp, på nedrigaste sätt. Härav kunde sydafrikanska regeringen lära att de inte är mer än dödliga. De är inte Gud. Om de angriper Kyrkan, då ger de sig på Guds Kyrka och då måste de veta att de som gör så, sådana som Nero, Hitler, Amin och andra, på sin höjd blir till en notis i historieböckerna. De blir en del av historiens vrakgods. De som förföljts och dödats däremot får sina namn skrivna i relief med guldbokstäver i kristenhetens kalendrar.” (ibid s 224f)

Vi kan även här konstatera att det också hos Tutu finns en remarkabel konsekvens i hans handlande genom alla år.

Även Desmond Tutu blir äldre även han men kommer så länge de båda lever alltid att vara 13 år yngre än Mandela. Inför år 2011 bestämde han sig för att nu var det ändå dags att avgå som universitetskansler som han tjänat som ända sedan 1987. Han har varit detta på University of the Western Cape. I samband med detta sa han också att han nu skulle avsäga sig all sina offentliga uppdrag och även dra sig tillbaka från offentligheten och från att regelbundet kommentera politiska och andra angelägna frågor.

Det första inträffade men det senare var en omöjlighet. Tutu kan bara inte dra sig tillbaka helt. Hans tidigare personliga sekreterare, PA, sa till mig för några år sedan följande. Fader Desmond kan inte dra sig tillbaka. Den dag det sker kommer hans liv att ta slut. Han är helt beroende av att hela tiden möta människor, tala till dem och få feed back. Han lever av denna feed back från människor av all de slag. Han är i ständigt och stort behov av detta.

Inför beskedet att han skulle sluta som kansler vid vårt universitet stod det klart för oss att vi måste passa på att utnyttja hans tjänst på en punkt innan hans avgång. Vi hade infört en Desmond Tutuföreläsning återkommande varje år, med anknytning till professuren med samma namn. Tanken var att han detta år skulle hålla denna föreläsning själv. Efter stor tvekan åtog han sig uppdraget. Han kallade sitt tal ungefär så här: ’smått förvirrade tankar från en gammal skröpling’. Vi tog oss för pannan, men förstod snart att det inte fanns en chans att ändra på denna rubrik.

Föreläsningen hölls på dagtid den 9 mars 2011 medan studenterna fanns på campus. Alla större nationella media var på plats. Över 600 personer lyssnade på honom och som vanligt gav han sina synpunkter på Sydafrikas utveckling. Till studenterna sa han ungefär följande:

”Ni som sitter här hör till de mest privilegierade i landet. Ta ert ansvar och arbeta hårt och förverkliga era drömmar medvetna om att ’the sky is the limit’. Om ni gör det, om ni visar att detta universitet kan spela en avgörande roll i att bygga det nya Sydafrika bort från orättvisor och diskriminering då är jag nöjd. Då kan jag gå sjungande till min grav, när den stunden kommer.”

Tutu kan inte sluta, inte med att göra relevanta ting, inte heller med att kommentera aktuella förhållanden och han fortsätter att göra det på sitt bitska men humoristiska sätt. Vid den första firningen av Templetonpriset i Kapstaden vid slutet av april i år så svarstalade han. – Jag skall inte säga mycket, började han. Framför allt skall jag inte tala politik, för det har jag lovat min hustru Leah (hon satt mitt framför honom). Men trots detta måste jag bara få säga en sak till vår kära regering. Alltför många har bilar som är i lyxklass, antingen genom egen försorg eller genom ministeriets oförklarliga slöseri, bilar som är värda en miljon eller mer. Jag ber er att tänka över detta, skaffa er enklare bilar, spara pengar, och tänk på dem som fortfarande ingenting har i detta vårt Sydafrika, det land som ni är satta att tjäna och det folk vilkas röster har gjort det möjligt att sitta på de stolar ni sitter på.”

Den 7 oktober var han tillsammans med sin hustru Leah och dottern Mpho värdar för the Desmond Tutu Peace Lecture på vårt universitet med Kofi Annan som huvudtalare. Helgen efter har han haft överläggningar och ett slags samtalsdagar med några av sina mest förtrogna, kanske knappt 50 personer.

Det tar aldrig slut...

Nelson Mandela har tagit slut för länge sedan, men han är som sagt 13 år äldre.

Sammanfattning

Both have stood the test of time.

Innan jag säger något om andliga giganter igen vill jag kort kommentera problem som funnits längs vägen.

Det som gör starkast intryck på mig är att båda envisas med att säga att de är, när allt kommer omkring, bara vanliga människor. De har kvar någon slags sund självkänsla av att de är ytterst felbara och sårbara. Tutu har vid några tillfällen sagt något som blivit till ”defining moments”: kom ihåg att vi, vi sydafrikaner, är miljöskadade, allihop. Och han räknar in sig själv här, annars skulle han inte sagt det.

Jag kan här bara snudda vid den problematik som båda levt med och som är och har varit närmast övermänsklig.

Försoningsfrågan har fått stå i centrum och det att älska fienden också, men det har sitt pris, för båda.

För Mandela nådde relationerna till de Klerk en verklig lågpunkt under 1993, inte minst i samband med mottagandet av fredspriset i Oslo och efterföljande festligheter även i Stockholm. Det kan ha legat och sjudit en längre tid, men de Klerk sade bl a när han presenterade sin delegation vid middagen i Oslo: här är Mr Pik Botha, den som har varit utrikesminister längst idag bland världens demokratier. Andra kommentarer hade fällts under dessa dagar som varit sårande. Vi hade försökt att få ordna en fredsgudstjänst med båda pristagarna i Uppsala domkyrka. Jag fick överhuvud taget inget svar från regeringskansliet i Pretoria förrän efter två månader in på nyåret (brev med ytpost!). Det blev till slut en gudstjänst med ärkebiskop Gunnar Weman och Nelson Mandela i Storkyrkan i Stockholm, men utan varje inslag av afrikansk körmusik eftersom kyrkomusikern Gustaf Sjökvist envist vägrade att släppa in någon annan än sin egen kör vid detta tillfälle.

Jag närvarade vid en middag med båda nobelpristagarna på Arvfurstens Palats vid detta besök i december 1993 och trots det historiska i denna kväll var jag djupt beklämd när jag åkte tillbaka till Uppsala senare den kvällen, utan att egentligen förstå varför.

Men jag har förstått senare att de två pristagarna inte talade med varandra överhuvudtaget under besöket i Stockholm. Jag kände väl vibrationerna från detta förhållande antar jag.

Det är inte alltid så lätt att äta lunch eller ens middag med sin fiende.

Tutu har också haft sina lågpunkter även om jag inte kan berätta något som direkt vittne. Vad jag vet är att hans konsekrering till ärkebiskop var betydligt mer problematisk än vad det kunnat verka. Hans problem var i stort sett om han var välkommen att bli ledare för denna kyrka eller inte. Det fanns nämligen vid denna tid, 1986, en stor grupp vita anglikaner som inte bara misstrodde Tutu för att han var svart, utan för att han hade gått så långt in på det s.k. politiska området. Sanktionsfrågan hängde ju också i luften just då.

På grund av detta, och på grund av sin egen bakgrund, som en som kommer ur en för vita fullständigt irrelevant miljö av lägsta klass, så fanns hos honom en genuin misstro mot vita. Hur skulle han kunna bli ärkebiskop över en kyrka som hade medlemmar som föraktade honom?

Hans sätt att övervinna denna kompakta mur av tyst, ogillande motstånd (senare har många av dessa lämnat kyrkan) var att börja tala om ubuntu, om att vi i Kristus alla hör tillsammans och att vi inte kan springa ifrån varandra, vi har trots allt inte valt vem som är vår egen broder eller syster, och i kyrkan är vi bröder och systrar, eller?

Tutus utmaning har varit att övervinna detta motstånd hos dem som inte ville ha honom som ärkebiskop och att övervinna motståndet hos honom själv. Mycket talar för att han har lyckats med det trots allt.

Så till sist, hur var det med de där andliga giganterna? Är det fortfarande relevant att tala om sådana? Är båda andliga och är båda giganter? Min uppfattning är att de är det, och det är möjligt att min berättelse har visat detta nästan på ett överväldigande sätt.

Vad som ser ut att vara gemensamt för båda, metodisten Mandela och anglikanen Tutu är utgångspunkten att vi är skapade till Guds avbild, och på grund av det så är varje människa oändligt mycket värd. Det är till och med värt att ge livet för att så många som möjligt skall få utrymme för denna gudomliga gåva: att ha en direkt relation till skaparen och att få leva ett fritt och värdigt liv.

Även om Mandela i sin rent politiska gärning höll inne med retoriken vad gäller den kristna tron, finns den där; också en medvetenhet om att Kristi lidande har en mening för oss.

Bara talet om att äta lunch med fienden visar att här finns det dimensioner som går utöver det vanliga, politiska; en övertygelse om livets storhet för alla, och en dimension av andlighet.

Till sist så är det min övertygelse att om dessa två personer, Nelson Mandela och Desmond Tutu måste man kunna säga: och deras gärningar skall följa dem efter. Det är nämligen så, och detta är också min övertygelse efter många år med Sydafrika, att det de gjort för Sydafrika går att omplantera också för resten av världen.

I sanning vi har fått möta två andliga giganter i vår tid.