Flyktingkrisen och Svenska Kyrkan

Flyktingkrisen och Svenska Kyrkan

Vid kyrkkaffet i söndags frågade jag ett par gamla vänner väl förtrogna med kyrkans fastigheter och andra egendomar: om det är någon som har plats att ta emot flyktingar i Sverige just nu så är det väl Svenska Kyrkan? Tänk bara på våra tegnérlador (Gårdsby) och t.o.m Bergs kyrka som är fuktskadad och stängd tills vidare vore väl bättre än att nu bo i tält?

Svaren kom snabbt. Detta låter sig inte göras, inte minst därför att även om det finns gott om plats i olika kyrkor och liknande så finns det inte toaletter och tvättutrymmen.

Frågan var retorisk och mer ett sätt att få igång ett samtal om vår nuvarande situation. Sanningen är att kyrkans lokaler i stort sett är olämpliga till att fungera som bostad, temporärt eller på längre sikt, men det hindrar inte att kyrkan har gått in och erbjudit bostad för flyktingar på andra sätt, t.ex. som i Växjö där kyrkornas Diakonicentrum, tillsammans med kommunen fortsätter att erbjuda vinterhärbärge för bostadslösa EU-migranter.

Jag vill här bara ange två viktiga skäl till varför kyrkan i alla avseenden är oerhört berörd av vad som sker just nu: strömmen av flyktingar som kommer in i Sverige.

För det första så är det omöjligt att med kristen argumentation säga att dessa människor inte är välkomna. Det är omöjligt. Varför? Jo, därför att en av de fyra karaktärsdragen av kyrkan är att hon är katolsk, d.v.s. allmän, med avseende på det hela, för alla. Detta handlar inte bara om vilka som eventuellt är eller kommer att bli medlemmar av kyrkan genom dopet. Själva utgångspunkten är en allmän välvilja mot människor vilka de än är, och faktiskt också vilka motiven än må vara. De är helt enkelt välkomna. Och den praktiska frågan hur människor skall tas omhand kommer i andra hand.

Kyrkans katolska drag (och den romersk-katolska kyrkan kan här inte ställa krav på att ha tolkningsföreträde) gör det tvärtom till en angelägenhet att välkomna och se positivt på en sådan sak som att människor söker sig hit. Det övergripande draget kan inte för en kristen vara hållningssättet att ”hjälp det här blir en katastrof” utan blir tvärtom ”här finns möjligheter som vi ännu inte anat”.

Det kan knappast vara kyrkans uppgift att lösa de praktiskt politiska problemen i samband med invandringen, men hon kunde väl ägna sig åt att dra upp olika möjliga scenarier för hur vi skall agera framöver. Att ta emot dem som kommer den första tiden är en liten sak i jämförelse med det ansvar som åvilar samhället på längre sikt. Hur gör vi för att dessa människor skall bli en del av svenska samhället? Hur undviker vi en ökad segregation och uppdelning av Sverige i olika från varandra helt skilda delar, något som redan är en verklighet?

Den andra skälet till att vi är kallade att välkomna, inte avhysa människor, är att kyrkan själv har gåvor som inte minst också måste få komma nyanlända människor till del. Man behöver inte vara profet för att säga att även bland dem som är muslimer (har muslimsk bakgrund) kommer det att vara ett antal personer som vill närma sig kyrkan, inte bara som värmestuga utan kyrkan som förmedlare av den kristna tron. Många kommer från länder där detta inte varit möjligt. Den stora frågan är då: kommer Svenska Kyrkan att vara beredd att ta emot sådana personer och med glädje införliva dem i församlingen, genom att erbjuda dopets gåva?

Vi står här inför en missionsuppgift som kanske aldrig förr, även om just det här har hållit på en längre tid i vårt land. Vi måste se det för var det är. Det är frågan om mission, men typiskt nog handlar det inte om mission på det traditionella sättet. Det är inte en centrifugal mission, ett uppdrag där vi ger oss ut från centrum till periferin för att där bära vittne om Kristus (mission till hednafolken). Det är istället fråga om centripetal mission, en mission som drar inåt, som drar till sig. Kyrkan finns där redan mitt i byn. Muslimen som går förbi dras till detta centrum, vill veta mer, och är för första gången fri att gå in och ta reda på mer. Detta är centripetalt. Vi måste ha beredskap för detta och vi måste välkomna varje person som kommer med vetskapen att hon eller han kan vara kallad att bli en kristen.

När detta är sagt är det uppenbart att kyrkan som utgångsläge måste arbeta på goda relationer till muslimer både officiellt och inofficiellt. Det ena utesluter inte det andra, men till varje pris måste vi våga ta bort den stereotypa synen att muslimer är muslimer och någon förändring är inte att vänta.

Det sagda innebär dock inte att var och en nu borde få göra som han eller hon vill. Det vore naitivt att tro att gränser kunde upphöra. Rättsstaten behövs och varje nation har ett legitimt behov av att få veta vem som finns inom dess gränser och vem som kommer in och vem som lämnar. Särskilt när gränserna hålls öppna är det i nationens intresse att ha detalj kontroll vad gäller brottslighet av alla se slag.