Självutlämnandets tragik

Självutlämnandets tragik

På bokmässan i Göteborg i september gick jag runt och hörde brottstycken av intervjuer med olika skönlitterära författare i de olika ”stånden”. Några meningar här och några meningar där. Där fanns något gemensamt: vad jag hörde var ett slags självutlämnande av det mest privata.

Så har det blivit något av en kultur påskyndad av de nya medierna. Trots, eller på grund av de nya möjligheterna till kommunikationsskapande (connectivity), som åtminstone är potentialen till något mycket gott, vill jag här också peka på en baksida: vad vi ser och hör är ett självutlämnande som leder fel.

Om jag blottar mig, om jag berättar allt för allmänheten, om jag ”kommer ut”, så sker något, som gör att det finns anledning att tänka sig för. En bild av mig läggs ut, mediet spelar mindre roll, men i ord eller bild ges nu offentlighet till mina innersta sidor. Först kan det kännas som en befrielse, men snart nog kan också en känsla av vämjelse inträda.

Det finns nu en bild av mig om hurdan jag är innerst inne, en bild som jag själv kan titta på. Och vad ser jag? Jag ser en främling. Jag ser en person som inte är jag. Det svåra är att jag själv har medverkat till att en bild ges av mig själv i offentligheten som jag sedan inte riktigt vill kännas vid.

Självutlämnandet har sitt pris. Det finns ingen anledning att betala detta höga pris: tragiken där det som är oförklarigt blir något trivialt och för mig själv främmande.

Sanningen om människan är att det inte går att ge någon enkel bild av henne som stämmer, inte ens om det är jag själv som talar om för andra alla mina hemligheter och om hur jag haft det och har det och om vem jag innerst inne är.

Att du kan känna dig skräckslagen inför den bild som du kanske själv varit med om att lägga ut i offentligheten har följande förklaring.

Människan är i sig en gåta, en hemlighetsfull varelse, ett mysterium. Ju mer du lägger ut en bild av hurdan du tror att du egentligen är, desto mer missar du och till din fasa känner du inte igen dig själv.

Människan är en gåta, ett mysterium. Det finns många sidor inom dig som du fortfarande inte känner till. Det finns bråddjup av misär och potentiellt missbruk, det finns höjder av insatser som kan försätta berg och lösa mänsklighetens problem.

Ju mer jag lämnar ut av mig själv desto större är risken att jag kommer att känna en ökad tomhet. Det måste få finnas en hemlighet, i god mening, som man bara inte lämnar ut hur som helst.

En människa är intressant och fascinerande inte minst därför att det finns saker och ting som jag inte riktigt förstår. Skulle alla ting om henne läggas på bordet och förklaras skulle det hela bli en plattityd. Sanningen är att människan i sig är ett mikrokosmos (genom vilket hon faktiskt speglar hela kosmos) som människan själv inte förmår förklara ens i de grundläggande dragen.

Det jag säger är inte att en människa skulle sluta vara personlig. Ett personligt förhållningssätt innebär att jag delar med mig av den jag är men samtidigt är mån om att höra och se den andre. Detta är personlighetens största gåva: att skapa relationer hela tiden som leder till förtroenden därför att där finns en ömsesidighet från första början.

Om människan är ett mysterium kanske jag skulle sluta skriva här. Men det är ändå möjligt att försöka förstå en del av hennes obegriplighet.

Jag menar att varje människa går omkring och lever ut olika metaforer och varje människa är känd för det även om vi inte tänker på det. Det är något i hennes liv som blir en slags signaturmelodi för henne, något som är typiskt för henne. Vi skulle dock vara okloka om vi genom att slå fast vad denna metafor är tror oss ha hela sanningen om henne. Så är det inte. Tvärtom är det så att vi fascineras av att vi ändå inte riktigt vet vad som är denna person, ”what makes her tick”.

Så går vi alla runt med olika metaforer, antingen medvetet skapade av oss själva eller omedvetet.
Jag väljer här att säga något om mig själv som varken är en nyhet eller något okänt. Som gymnasist läste jag naturvetenskapliga ämnen, inte utan framgång, men strax innan studentexamen kom jag på andra tankar. Jag bestämde mig för att studera teologi. Det kunde se ut som om jag vände mig från en sak till en annan. Det kunde se ut som om mitt intresse för naturvetenskap hade avtagit till förmån för teologi och frågor om Gud. Sanningen var snarare, om jag får säga det själv, att jag kände en kallelse till att bli präst, att jag djupt kände att jag ville ha direkt med människor att göra och inte bra indirekt, men att jag fortfarande, ända till denna dag, har kvar ett starkt intresse för naturvetenskap. Det förelåg alltså inte en konflikt för mig mellan naturvetenskap och teologi, för mig har det alltid varit högst möjliga postulat tillsammans, utan problemet var snarast att jag var tvungen att bestämma vad jag skulle ägna min tid åt och jag bar på en kallelse.
Tack och lov säger detta exempel bara lite grann om vem jag är och även jag får förbli något av en hemlighet, ett mysterium i Guds rike.
Men vi lever i en tid med en upphetsande elektronik-teknologi som lockar människor, särskilt de unga, till att säga mer än vad som är sunt och det är ofta väldigt triviala ting. Så imponeras jag inte, utan blir starkt kritisk mot att en så duktig skådespelare som Helena Bergström, med anledning av TV-programmet Stjärnorna på slottet, kan säga: "Jag blev berörd av att alla bjöd så mycket på sig själva".
En och annan stjärna kanske kommer att förfäras över den bild som kommer att läggas ut för många via TV och känna ett främlingskap inför sig själv. När skall vi lära oss att vi människor inte är envåldshärskare över oss själva utan att vi när vi kommer människan in på livet, mig själv eller någon annan, träder in på helig mark?
Alla går omkring med metaforer men betydelsen av dem är inte riktigt klar för oss själva och ännu mindre för utomstående.

Låt människan förbli något av ett mysterium. Och om någon skulle vilja lyfta en flik på det som varit en hemlighet så betänk att du trampar på helig mark. Människan är inte vem som helst. Hon är skapad till Guds avbild och är släkt med Gud.