PREDIKANS KRIS

Svenska kyrkan just nu (i)

Predikans kris

Sen jag kom tillbaka från Sydafrika nu senast för nio månader sedan har jag funderat mycket på predikans utveckling i Svenska kyrkan så som jag hör det. Vad som är ett tecken på att vi befinner oss i en kris är det faktum att det gång på gång händer att predikan i söndagens huvudgudstjänst inte behandlar och ännu mindre brottas med någon av de angivna bibeltexterna över huvud taget.

Det vore lätt att breda ut sig om detta och framför allt lägga ytterligare en börda på dem som är kallade att vara just VDM, Verbum Divine Minister, och det vore lätt att vara mer specifik vad beträffar vad jag fått höra och inte höra. Men konsekvenserna av att inte ta en text och försöka tolka den är mer kostsamma än det kan verka. Det kan verka underligt men denna fråga är så avgörande att det inte i första hand handlar om den teologiska åsikten, den läromässiga inställningen, även om den också är avgörande på sitt sätt. Här rör vi oss på ännu djupare grund. Vad det är frågan om är om tolkning sker eller inte, och detta är mer grundläggande än vad för tolkning som görs.

Bibeln har inte och har aldrig haft ett självständigt liv vid sidan av kyrkan. Den kan naturligtvis vara till glädje och hjälp för enskilda men det är också så att utan att vara inne i ett sammanhang kan bibeln tolkas i stort sett hur som helst. Bibeln har kommit till för att spegla det liv som är kyrkan och garanterar att vi inte glömmer varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Skall kyrkan vara människor till glädje och tröst så måste vi visa på det sammanhanget på ett regelbundet sätt. Skall vi kunna vara en profetisk röst till världen så måste vi stå i en tolkningstradition där bibeln är grunden.

Hermeneutiskt sett (ur tolkningssynpunkt) sker följande. En text tolkas, förklaras, görs begriplig och appliceras på den situation som vi befinner oss i. Detta är alltid ett stort risktagande och kan leda till många konflikter. Men där är liv och en utmaning till kyrkan att fortsätta att tjäna Gud. Vad som sker enligt tyske filosofen Gadamer är att två horisonter förenas: den historiska horisonten och den egna, nutida horisonten. En fusion av de båda horisonterna äger rum och en ny förståelse inträder. Texten får ett nytt innehåll genom att den är mottagen idag och avståndet i tid är inte ett problem utan snarare en tillgång. Vi vet naturligtvis hur svårt, för att inte säga omöjligt det är att förstå och rätt tolka det som skedde för mindre än ett år sedan.

Vår identitet kommer av att vi står i en tolkningstradition. Och problemet är som sagt inte exakt hur tolkningen är utan om texter tolkas eller inte. När texter inte tolkas – utan vad som sägs är snarare egna övertygelser som för varje gång kommer att upprepas mer och mer – då inträder något mycket drastiskt, och jag tror inte vi riktigt förstått hur allvarligt detta är, då slutar vi att finnas som kyrka. Vi står inte i relation till någonting mer än oss själva och den egna godtyckligheten och den värld som vi fragmentariskt har sagt något om.

Mycket mer kunde sägas om behovet av tolkning, t.ex. det faktum att det inte räcker med att jag personligen skall bli uppbyggd av en predikan som verkligen tolkar en text. Jag står i ett sammanhang och jag är en del av Kristi kyrka på jorden, och jag är en del av ett kollektiv också, som har en mission i förhållande till hela världen och mänskligheten. Vi lär oss också som kyrka, och detta är väl det svåraste av allt, att tolkningen fortsätter och leder till en förändring, ibland en drastisk förändring, men en förändring får aldrig ske utan att stå i ett intimt samband med den egna kyrkliga traditionen.

Så, om vi slutar att predika över och brottas med de bibliska texterna på söndagarna, slutar vi då att finnas som kyrka? Ja, så är det, just så drastiskt är det.

Men alla de präster som är stressade av allt annat och kommer på sig med att inte ha förberett predikan genom att brottas med texten känner sig nu ännu mer skuldtyngda än förut. Så borde inte vara fallet. Men tänk om alla präster och predikanter använde åtminstone halva lördagen, eller vilken annan dag som helst, till predikoförberedelser, då skulle inte bara söndagen utan hela veckan vara räddad.

Men min upptäckt är – och det har tagit några månader innan detta gick upp för mig – att problemet inte är präster som inte förbereder sig. Problemet är församlingen. I Kalmar domkyrkoförsamling på 1970-talet: det hade knappast varit möjligt att predika utan att vända ut och in på en text. Varför? Därför att vanliga församlingsbor skulle ha kommit fram efteråt och sagt som det var, vi behöver få höra en förkunnelse av ordet.

Problemet har med statistik att göra. Antalet besökare till huvudgudstjänsten i Svenska kyrkan har gått ner drastiskt under de senaste 25 åren. Det är alltså färre och färre kvar som förväntar sig en kontinuerlig förkunnelse där ordet tolkas. Allt fler av dem som är där finner sig i att något sägs som har någon mening och som är begripligt och – kanske underhållande.

Här har vi problemet. Det är församlingsbor som inte kräver att ordet tolkas utan snarare bara vill ha en trevlig stund som är problemet – inte prästen (notera också att det mer och mer annonseras om gott fika efteråt i alla möjliga aptitliga variationer). Den senare är offer för en situation som kan dra ut under många år ännu. Och om du vill uppleva skillnaden, gå till vilken annan ”frikyrkoförsamling” (i brist på ett bättre ord) som helst. Men en församling som inte får ett tolkat ord med sig på vägen till uppbyggelse och utmaning, en församling som inte får höra att hon är en del av det rike som Kristus grundade på Ord och Sakrament är ingen församling, den finns inte längre. 

Det är inte prästen som är problemet utan församlingen. Det är inte prästen som är problemet utan kyrkan, den Svenska kyrkan.