Denna artikel publicerades på Svenska Kyrkans Intranät i juli i år; se också föredraget "Nelson Mandela och Desmond Tutu: andliga giganter" från den 21 oktober;
Starka
minnen från Nelson Mandelas Sydafrika
Av Hans Engdahl 2013-07-07
Svenska Kyrkan framför allt genom Svenska Kyrkans Mission
(SKM) har starka band med Sydafrika och därmed också med Nelson Mandela.
Början var dock lite knackig och inte precis som planerat.
Den förste missionären som kom till Zululand 1876, Otto Witt, slutade som
pingstvän i Helsingborg.
Många svenska missionärer, främst kvinnor, har tjänat
zulufolket vad gäller evangelisation, sjukvård och utbildning. Med en
framväxande självständig luthersk kyrka har insatsen spritts över hela
Sydafrika och från 1970-talet gjordes också en betydande insats inom ungdoms-
och studentarbetet i Kap-Oranjestiftet med Kapstaden som centrum.
Efter en trevande begynnelse blev SKM så småningom mer
och mer en del av kampen för ett fritt Sydafrika, vilket också noterades av
ledare som Oliver Tambo, Nelson Mandela och Walter Sizulu. Den först nämnde var
i exil, de andra två i fängsligt förvar på Robben Island från början av
1960-talet.
Jag minns den stora ungdomsledarkonferensen i Kapstaden
år 1981; ledare från större delen av Sydafrika var på plats och de flesta hade
aldrig förut varit i Kapstaden eller sett havet. Den största upplevelsen för
många var att få komma upp på Signal Hill och se Robben Island, ön där Mandela
fortfarande satt fängslad. Jag började förstå vilket stort namn han var för
många svarta, kanske det sista hoppet i en värld helt utan rättigheter.
Många har idag svårt att förstå hur vardagen såg ut:
skilda ingångar till posten, spritbutiken hade en lucka på baksidan, svarta
hade i princip inte tillstånd att vistas i städerna, redan 1913, ett
hundraårsminne som nu uppmärksammas, infördes lagar som förhindrade svarta att
äga mark förutom inom vissa reservat (vita fick tillgång till 87% av landets
yta), o.s.v.
Vid ett ungdomsläger på 1970-talet längs den nu så
berömda Garden Route ville ca 10 ungdomar gå in på ett café för att köpa läsk
och godis. Ägaren blev så rädd när så många svarta ungdomar kom in på samma
gång att han kallade in polisen.
Trots ungdomarnas önskan att se fängelseön var Mandela
under dessa år en i Sydafrika på många sätt okänd person. Han fick inte
citeras; något foto på honom fick inte visas och mytbildningen var stor. För
många, inte bara för vita, var han ärketerroristen.
Fråga vilken sydafrikan idag som helst och alla kommer
att hylla honom.
Vad många inte visste var att Mandela redan på mitten av
1980-talet från fängelset började förhandla med regeringen. Vid det här laget
var Svenska Kyrkan genom SKM och Lutherhjälpen starkt engagerad i
antiapartheidrörelsen. Kyrkornas Världsråd hade också banat väg för kyrkornas
stöd till befrielserörelserna ANC och Swapo.
När det väl började gick förändringen fort. Jag hade
kommit ut med min bok på Verbum med den talande titeln ”Början till slutet, om
kyrkor och politik i Sydafrika”.
Ändå var ingen riktigt förberedd på vad som komma skulle.
Några av oss fick dock vara med om en slags förberedelse. På hösten 1989 (dessa
märkliga månader med världshändelser slag i slag: Sovjets och Berlinmurens fall
m.m.) hade flera politiska fångar släppts ur fängelset och några besökte
Sverige. Samtidigt var ANCs exilledare Oliver Tambo i Sverige som konvalescent
på Ersta sjukhus i Stockholm. Axel-Ivar Berglund (SKM missionär, uppvuxen i
Zululand, talar zulu flytande) och jag besökte Tambo på Ersta Sjukhus. Vi bad
tillsammans för Sydafrika och befrielse. Ett starkt minne, men vi visste inte
då att Mandela skulle vara en fri man bara några månader senare.
Men så hände det den 3 februari 1990. President De Klerk
meddelade att Mandela och andra politiska fångar skulle släppas, bannlysta
organisationer, bl.a. befrielserörelserna, skulle få verka fritt igen.
South African Council of Churches, SACC, och dess
generalsekreterare Frank Chikane kallade till ett internationellt möte i
Harare, Zimbabwe. Många av oss hade vägrats visum till Sydafrika. Jag var SKMs
södrafrikasekreterare och var utan visum till Sydafrika i fyra år, 1987 – 1990.
Det är inte lätt att beskriva stämningen, men den var
hög, ja det var ett slags jubelmöte. Chikane sa att det kunde liknas vid hur
det måste ha varit vid Kristi uppståndelse.
Här gjordes också en första planering av vad vi då redan
insåg var ett snart besök av Mandela till Sverige.
Det blev också så. Det var en hög prioritet för Mandela
att besöka ANCs president som ju var konvalescent i Stockholm.
Frågan hade ställts i Harare för vidare befordran till
ANC: om Mandela kommer till Sverige, skulle vi då kunna hålla en
fredsgudstjänst med honom i Uppsala domkyrka? I Uppsala gjorde vi vissa
förberedelser och vi fick snart positiva indikationer på att en sådan
gudstjänst skulle vara välkommen. Ärkebiskop Werkström insåg att vi var
inbegripna i ett världshistoriskt skeende och han levde verkligen upp till
förväntningarna, tillsammans med högmotiverade medarbetare. Det var bara det
att det var omöjligt att få besked om när delegationen skulle komma till
Sverige. Den ena dagen gick efter den andra. Vi är någonstans i slutet av
februari och början av mars 1990. Jag påmindes om ett nytt moment av
oförutsägbarhet, kanske ett tecken på att en ny tidsålder brutit in. Mandela
var alltid mycket noga med att passa tiden, men hans första dag i frihet var något
av en mardröm. Bilkortegen som skulle ta honom från Paarl till rådhuset i Kapstaden,
en sträcka på ca 60 kilometer, körde vilse och blev flera timmar försenade.
Hundratusentals människor väntade dock tålmodigt på sin hjälte.
När kvällen kom visade det sig att härbärge inte var
ordnat och Mandela och hela hans följe blev snabbt inbjudna att tillbringa
natten på ärkebiskopsgården hos Desmond Tutu.
Mandela kom till Sverige, alla officiella besök avlades,
Tambo och Mandela möttes för första gången på 27 år, denna gång i Stockholm,
och hela Mandelas delegation kom till Uppsala för fredsgudstjänst. Kvällen
innan hade vi fått klartecken när vi kunde hålla denna gudstjänst.
Ärkebiskopen predikade och Mandela höll ett tal. Kvällen
var elektrisk. Glädje och förväntan präglade alla. Jag hade bl a uppgift att
hålla reda på hustrurna till de två ledarna (Tambo kunde inte närvara),
Adelaide Tambo och Winnie Mandela. Min uppgift var också att föra dessa damer
till fots till Kyrkans Hus, en ca 200 meters promenad, medan Mandela själv av
säkerhetsskäl skulle åka bil. Först när vi kom ut ur domkyrkan insåg jag att
kanske ett tusental personer stod utanför som inte hade fått plats inne i
kyrkan. I Kyrkans Hus matsal serverades sedan en enkel kopp te för den
sydafrikanska delegationen. Det blev nästan slagsmål utanför dörren om vilka
som i övrigt borde få komma in och fika med Mandela. På Sysslomansgatan och på
St Eriks torg skanderade hundratals personer ”vi vill se Mandela”, men
säkerhetspolisen vägrade släppa fram honom till något fönster.
I Kyrkans Hus sa Mandela bl a följande till de få som
satt vid hans bord: ja de där boerna är egentligen rätt hyggliga människor.
Dumt bara att de hittade på det där med apartheid, så onödigt. Ja det var en
man som kommit ut ur fängelset utan några tecken på bitterhet. Ett starkt
minne.
Om man skall förstå storheten med Mandela måste man läsa
hans självbiografi Long Walk to Freedom.
Utkast skrevs i fängelset men han skrev färdigt boken sedan han blivit
president och god hjälp fick han av redaktören på Time Magazine, Richard Stengel.
Så sent som 2008 återkom denne med en artikel om Mandela och hans ledarskap som
han beskrev i åtta punkter. Mandela framstår som en av världens främsta ledare
i vår tid och många kommer att försöka få reda på vad som var hemligheten med
hans ledarskap. Här nämns bl a hans förmåga att leda dels bakifrån men också
framifrån, men också hans mod. Här vill jag framhålla två andra egenskaper som
inte direkt nämns av Stengel.
Det första är att han såg sig som en tjänare. Svårt att
tro kanske, men hans fängelsevistelse och ålder gjorde det möjligt för honom
att se bortom den sedvanliga lockelsen till makt. Han kom till sitt
sydafrikanska folk för att tjäna. Med detta kom en annan egenskap, som nog
kommer att diskuteras mycket när han väl lämnat denna jorden och det är vad jag
skulle kalla hans rundhänthet. Med detta menar jag hans förmåga och önskan att vara
till för allt och alla: de Klerk, Thatcher, Castro, Gadaffi, Mugabe o.s.v.
Denna förmåga att relatera till i stort sett alla, ett på många sätt typiskt
afrikanskt beteende, har också sina begränsningar och visst kunde Mandela också
sätta gränser. Men han hade en klar teori om att det var bättre att försöka
bjuda sina fiender på middag än att bara alienera sig från dem.
Ett uttryck för hans vilja att tjäna var också hans
öppenhet för att erkänna problem som rörde honom och hans familj. Han meddelade
bl.a. öppet att en i hans familj var HIV positiv.
Få personer har blivit så hyllade som Mandela och så
uppburen. De som var med på Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Harare
1998 fick möta honom en av de sista dagarna. Vid samma tillfälle hade landets
president Mugabe också infunnit sig och fått ett korrekt men nästan svalt
mottagande. Mandela kom och jublet steg rätt upp i taket och det tog säkert en
kvart för honom att ta sig den 50 meter långa vägen från dörren till podiet. Förhållandet
mellan dessa båda herrar har aldrig varit särskilt gott, men det framgick inte
under detta möte.
Sista gången jag var i samma rum som Mandela var vid
Ärkebiskop Tutus 75-årsdag i Johannesburg. Det sas att Mandela kanske skulle
komma och när han kom steg jublet bland de ca 500 gästerna och på något sätt
ville detta jubel inte riktigt ta slut. Han skulle ha stannat en kort stund
bara men blev kvar hela festen. Men denna extra stämningsfaktor, att Mandela
faktiskt var kvar bland gästerna, ledde till följande kommentar från Tutu vid
slutet av festen, då återigen några riktade sin uppmärksamhet mot Mandelas
bord. Tutu sa: jag vill bara påminna om att detta är min fest. Det var den av
Mandela utsedde ordföranden i Sannings- och Försoningskommissionen år 1996 som
talade. Alla påmindes om hur nära de stod varandra.
Mandela hade vett att avgå som president år 1999, ett
ledarskapsdrag av stor vikt. Åren har gått och han har gradvis dragit sig in i
en stillsam värld och sedan 2008 kan man säga att han helt har tystnat.
Men vid dödsögonblicket kommer ändå hela Sydafrika och
världen att hålla andan och tänka: vad skall vi göra nu, vem skall nu leda oss
och inge hopp?
No comments:
Post a Comment