Varför så många kvinnliga präster i Uppsala?

Kvinnligt i ledningen i uppsalakyrkor

Det är ett känt faktum att kvinnliga präster har haft en ledande roll i Uppsala de senaste 15 åren minst. Vad som också är påtagligt är att det är många fler kvinnor än män som är anställda som präster i Uppsala församlingar i Svenska Kyrkan.

Ser man på vilka som tjänstgör i de olika kyrkorna denna söndag den 3 februari 2013 får man en uppfattning om detta. Vi talar nu enbart om Svenska Kyrkan. Enligt den samfällda annonsen är det inte mindre än 38 präster som tjänstgör denna söndag. 22 är kvinnor och 16 är män. Vad som är av intresse är då att av dessa 16 män tjänstgör tre i St Ansgars kyrka och ytterligare tre i Lötenkyrkan. Den förra är högkyrklig medan den senare är präglad av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS. Om vi bortser från dessa två kyrkor som också är utslag av två specifika rörelser inom kyrkan så blir det i de allmänna församlingarna en stor dominans av kvinnor: 22 mot 10. Två av dessa tio män är dessutom pensionärer. De övriga manliga prästerna har inga ledande poster. Dessa sköts i Uppsala helt av kvinnor.

Vad innebär det att en sådan förskjutning har inträtt, så att kvinnor nu dominerar? Finns någon skillnad? Har vi anledning att förvänta oss en väckelse bland de kyrkokristna när kvinnliga präster dominerar? Eller kommer nu det profetiska draget i kyrkans uppdrag att bli mer synligt?

Det är självklart att någon slags feministisk agenda är naturlig i en situation där kvinnor för första gången får makt och inflytande på ett strukturerat sätt; emellertid är det inte tillräckligt som agenda i en kyrka som är kallad att nå ut till alla Guds barn med evangelium. Som Guds tjänare kan man inte enbart tala i egen sak. En kvinnlig präst bevisar sig i att hon tjänar Gud och sin nästa, att hon på sitt sätt kan ge sitt liv för ”den andra”.

Tittar man ut över kyrkligheten i Uppsala är det dock svårt att se några tydliga tecken. Bäst besökta är med all sannolikhet de mer ”konservativa” församlingarna, St Ansgar och Löten. För övrigt verkar det vara en långsam nedåtgående trend vad gäller kyrkobesök och aktiviteter.

Slutsatsen är kanske helt enkelt att det inte är någon större skillnad på män och kvinnor när det gäller att verka inom en prästtjänst. En kvinna får dras med precis samma problem som en man i en vanlig svensk territorialförsamling. Och om det är så att det inte är någon större skillnad på kvinnor och män i en prästtjänst så blir det ännu viktigare att ha en spelplan som inte lutar (”level playing field”, se min blogg den 19 januari ”Men and Women together: level the playing field in church”) . D.v.s. som kör med samma kriterier för alla och som helt lämnar kvoteringar och preferenser (t.ex. för kvinnor eller för män) helt åt sidan. Som jag har skrivit i min engelska blogg så är problemet historiskt: fältet har lutat och gett kvinnor en ständig uppförsbacke, män har haft det lätt för sig. Problemet har varit lutningen och att kriterierna varit olika. Lösningen på sikt är emellertid inte att ge preferens åt den som ständigt haft uppförsbacke utan att alla får ställa upp på lika villkor när nu en gång fältet är jämnt. Låt den som har kallelsen att tjäna och som har de främsta gåvorna till detta tjänande få göra jobbet.

Den stora kvinnoprästdominansen i Uppsalas kyrkor är det ett resultat av att preferens har givits åt kvinnor eller ett resultat av att spelplanen numera är helt jämn? Olika kyrkliga beslutsfattare lär sitta inne med svaret.