Wednesday, 3 March 2010

Växjöbiskopen Sven Thidevall

Till växjöbiskopens försvar
Efter vissa påtryckningar avgick biskopen i Växjö, Dr Sven Thidevall; ja, detta är för flera veckor sedan och inte längre nyheter i Sverige. Det är dock en märklig avgång på flera sätt. Jag reserverar mig för det faktum att jag ingalunda har hela bilden klar för mig, men ändå är det fem saker jag vill säga som är till växjöbiskopens försvar.
Vad har han gjort? Det framgår inte någonstans i rapporteringen. Det enda som nämns är samarbetssvårigheter, ett nyckelord för att det inte står rätt till på många platser i Svenska Kyrkan idag. Det obehagliga är att det av reportage framgår att vissa vet mer än andra om vad dessa samarbetssvårigheter innebär och att situationen var ohållbar, d v s biskopen hade inget annat val än att gå.
Detta är djupt otillfredsställande för Guds folk i Växjö stift. Det hade varit bättre att alla kort hade lagts på bordet så att någon slags delaktighet hade kunnat ske.
Denna första sak är naturligtvis intimt förknippad med det andra märkliga förhållande, som ändå inte är helt ovanligt i Sverige idag: att någon som intar rollen som åklagare/anklagare förblir anonym. Anonymitet har sin plats i det mänskliga samlivet, men inte här. Det finns två skäl till det. Först och främst så är det en part som åtnjuter denna förmån, inte den andra; en håller sig i bakgrunden, den andre hängs ut. Det andra skälet är att sådan anonymitet späder på ryktesspridningen. Vad för slags anonymitet är detta? Hur många anställda finns det på stiftskansliet? Antingen vet alla redan inofficiellt vem som är den klagande, eller så misstänks alla från domprosten till vaktmästaren på Östrabo. Arma stad och arma stift som skall behöva genomgå detta!
Var finns modet att träda fram offentligt hos denna person? Om vederbörande har rätt, vad finns då att tveka om?
Intimt förknippat med detta döljande bakom en kuliss, men med kritik som får förödande konsekvenser, är ett annat fenomen, som jag i brist på annat kallar för ’pussifooting’ (engelska för att kattlikt tassa runt utan att ta någon som helst ställning, väl vetande att här finns något mycket obehagligt som katten absolut inte vill röra vid). Jag hör det från präster i stiftet som inte vill ta ställning och från andra också. Detta är förödande för den som har någon slags sanningslidelse. Men med inre samtal med en inre krets har samförstånd (under press) åstadkommits till allas bästa, amen.
Svenska Kyrkan skulle må väl av att diskutera subsidiaritetsprincipen, d v s att beslut bör fattas på så låg nivå som möjligt. De flesta av oss inser nämligen att en hierarki finns och går (nästan) inte att klara sig utan; men tänk om det ändå hade varit så att stiftet hade fått klara sig självt. Tänk om inte någon hade behövt åka den 48 mil långa vägen från Uppsala till Växjö för att reda ut vad som hänt. Det hade kunnat bli en välsignelse för stiftet och för hela kyrkan.
Frågan hade inte kunnat innehålla alternativet, hur blir vi av med denna person?, utan endast vad gör vi med oss som är här och har att arbeta vidare? Det hade gått om organisationen varit tillräckligt platt så att inte någon större vördnad för biskopen hade funnits kvar, d v s det hade inte varit så svårt att genast säga till om något var oegentligt. Men nu är det nästan som att andarna från det gamla enhetssamhället kommer till liv, den tid då biskopen var ett av de stora hoten och som fick folk att emigrera till Amerikat.
Låt mig säga detta. Den här historien är tragisk, för stiftet, för hela kyrkan, för folket. I Sydafrika visste alla innan Sannings- och Försoningskommissionen började sitt arbete 1996, att de förövare som kunde träda fram och bekänna sina övergrepp skulle finnas kvar. De kunde inte försvinna ur samhället, de måste få vara kvar. Så Sydafrika har sedan dess kämpat med frågan om vad försoning egentligen är; det enda vi är överens om är att om vi inte prövar olika försoningsvägar tillsammans, utan att skicka iväg någon, utan att pressa någon till avgång, så är vi dömda, kanske fördömda.
Det är med sorg i hjärtat att jag ser och märker så lite av längtan efter försoning mellan alla inblandade i denna historia. I och med avgången är risken stor att försoningsalternativet egentligen är överspelat för Växjös del trots mångas önskan om motsatsen.

1 comment:

Familjen Kruger i Sydafrika said...

Hej Hans!

Jag bor med min familj här i Kapstaden. Närmare bestämt i Glencairn, Simonstown. Hittade just din blogg via Barbros blogg.
Har en fråga till dig! Jag har en son på 15 år som skall konfirmera sig i Sverige i sommar. Han behöver naturligtvis göra ett antal kyrkobesök innan sommaren och därmed undrar jag om han kan komma till någon kyrka där du predikar? För du predikar väl här i Sydafrika eller?
Tänkte jag skulle fråga i alla fall! Med vänliga hälsningar,
Gabriella Kruger