Ett segregerat Sverige

Ett segregerat Sverige - en 'danmarkifiering'

Blir 2010 (twenty ten, som man säger här i Sydafrika) ett mer segregerat år i Sverige än tidigare år? Av en kort artikel i Kyrkans Tidning (Nr 51, torsdag 17 december 2009, s. 5) att döma kan det mycket väl bli så. Det som förvånar är det som sägs i rubriken: ”ökad segregation kan vara en tillgång”. Det är en sak att enskilda invandrare och familjer kan tycka det naturligt att söka sig till dem som kommer från samma del av världen. Det är en helt annan sak huruvida det är bra för Sverige att lika alltid söker lika, d v s att alla med liknande bakgrund flockar sig samman.
Den senare frågan tas inte upp i artikeln, som bara sammanfattar viss forskning över hur invandrare tänker just nu (SNS Välfärdsrapport 2009).

Låt mig göra det istället. Mitt resonemang kommer att utmynna i en misstanke om ett trendbrott i Sverige, som jag som utomlands boende kanske har lättare att se än de i Sverige boende.

Det är ingenting konstigt i att människor sluter sig samman på grundval av vissa intressen, övertygelser, gemensam bakgrund etc. Det är heller inte lätt, eller önskvärt att politiskt försöka tvinga ihop människor som inte vill höra ihop. För att det skall bli en nation av det hela behövs dock vissa gemensamma nämnare. Dit hör åtminstone ett gemensamt territorium och ett gemensamt språk. Traditionellt, inte minst i Europa, har också religion och etnicitet använts för att forma nationer. Varken religion eller etnisk identitet är dock bra grunder att bygga en nation på. Genom att acceptera att det trots allt finns en ’majoritetssvenskhet’, d v s det som är ansett som svenskt av hävd och historia, accepterar vi samtidigt förekomsten av etniska minoriteter som en permanent företeelse. Problemet är inte att det finns minoriteter, utan att dessa av majoriteten (trots mycket fagert tal i motsatt riktning) inte anses som riktigt svenska eller som något äkta svenskt.

Det förödande är att Sverige och Europa ser ut att gå mot en sådan ökad segregering. Min misstanke är denna. Få vill säga det rätt ut men ett trendbrott har redan skett. Det går an att säga att en ökad segregering är på väg, men vad kan vi göra åt det? Kanske är det så det skall vara?! Vi tänker inte på att vi är på väg att få en nation som har byggt in ett totalt främlingsskap i sig och det är vi, som är svenskar av hävd och historia som bär skulden för detta. Men vi slår ifrån oss. Var och en måste ju få utveckla sin egen egenart.

Istället för att brottas med frågan om hur vi skall komma till rätta med främlingsskapet i vår mitt (självmordsbombare och liknande har väldigt lätt för att röra sig mellan olika invandrargrupper i Europa tack vare detta främlingsskap), accepterar vi att det är som det är. Vi är på gång att få en ’danmarkifiering’, d v s vi är på väg att få ett etablerat parti, Sverige-demokraterna, som är invandrarfientligt, och om det en dag kommer till makten vill det förmodligen ge biståndspengar till att skicka tillbaka så många som möjligt till Afrika o s v. Ett sådant parti kan snart nog hamna i regeringsställning, om koalitionen för en majoritet så kräver. Om några år kan vi ha ett invandrarfientligt parti som har över 20% av väljarna. Vi kan komma att gå samma väg som Danmark, vi är kanske redan i en ’danmarkifiering’. I Danmark har det till en viss grad blivit salongsfäigt att vara skeptisk till invandring över huvud taget. Danskt Folkeparti har varit med och regerat så länge så ingen höjer på ögonbrynen när de driver sina grovt populistiska frågor.

I Sverige kan det redan vara lika många som har en invandrarfientlig inställning som i Danmark. Till min fasa kan det vara så att det i dessa dagar har skett ett trendbrott som gör att en rubrik om ökad segregering inte får många att höja ögonbrynen.