Julbrev från Kapstaden 2008

Hans:
Det är tre ting som slår mig denna luciaafton 2008, då förmiddagsvärmen slår emot mig och staden börjar rusta sig för sommarlov och jul, två högst förenliga företeelser.

Det första är att advent och jul kommer alldeles för snabbt i år. Jag har inte hunnit med. Är det bristande planering eller tidsandan som höjer tempot hela tiden? Detta har lett mig till mitt andra konstaterande, nämligen att den här gången har Domsöndagen spelat större roll än första söndagen i Advent. Kanske reagerar jag emot tendensen att skapa stämning, att leva upp till traditionen utan att fråga vad denna tradition egentligen innehåller, en slags romantik som mest är en flykt. Det är kanske orättvist att säga så, men lite har jag upplevt det så i år. Domsöndagen är den dag då jag på allvar får se mig själv såsom i en spegel. Vem är jag och vet jag vad jag egentligen håller på med? Är jag beredd att en dag stå till svars för vad jag är och gör? För det andra är Domsöndagen Kristus Konungens Dag, ty Kristus skall en dag komma tillbaka som domaren.

Detta kan låta enbart besvärande, men denna dag är också befrielsens dag, framför allt för de förtryckta. Vad vi behöver är befrielse och de fattiga och förtryckta kan gå före och visa på den rätta attityden: se fram emot Kristi återkomst. Den nya svenska bönboken uttrycker detta på ett underbart sätt (Bönboken, tradition och liv. Stockholm: Verbum, 2007 (2003), s. 405). Men som jag ser det ligger fröet till julbudskapet redan här: att möta den nyfödde, där Gud kommer oss till mötes, andligen men också på ett rent fysiskt sätt, i vår värld, det om någonting är att få sin dom; men det är en dom som befriar. Att böja sig inför detta barn är min befrielse.

Jag har just kommit tillbaka från Maputo i Moçambique där Allafrikanska Kyrkokonferensen (All Africa Conference of Churches) hållit sin generalförsamling med 1200 deltagare från hela Afrika. Här fanns problem men också det som var löftesrikt. Framför allt var det överväldigande att möta Afrikas kristenhet på en enda plats under några dagar. Det är ju så att världskyrkans hjärta idag finns i Afrika söder om Sahara. Med en aning djärvhet vill jag för det tredje säga, att den kontinent som har framtiden för sig mer än de andra är den afrikanska kontinenten. Det kan låta som ett häpnadsväckande påstående och erfarenheten må visa på motsatsen, men jag vill redovisa två av de skäl jag har för mitt påstående.
Först och främst så är de kriser vi känner till i hög grad sanna och Zimbabwe genomlider en tid vars svårighet är näst intill omöjlig att uttrycka. Men det finns en andra sida som sällan kommer fram. Afrika är sedan länge i en kompakt medieskugga vad gäller de nyheter som kan inge hopp. Det är de andra, dåliga nyheterna som slår igenom.

För det andra så är Afrika på väg att resa sig ur askan, den aska som kan härstamma från kolonialtiden, men som nu inte minst också är ett verk av den egna patriarkala eliten. Det kanske bästa exemplet är Liberia och deras demokratiskt valda president Ellen Johnson Sirleaf.

Men här vill jag tänka längre än till den direkt politiska situationen. Det som får mig att tro på denna kontinent, kanske mot många odds, är att det finns det kvar en mänsklighet, en humanitet som är högst påtaglig. Människor är vänliga, tillmötesgående, ger utrymme för ett möte även med främlingen (trots den främlingsfientlighet som visats tidigare i år här i Sydafrika).
Utan tvekan känns det som en förmån att vi i år får fira jul med en god del av familj och vänner här i Kapstaden. Vad mer kan man begära?

Barbro:
Julgranen mitt i det lyxiga shoppingcentret i Claremont lyser som silver. I år är den i form av ett vanligt träd täckt med flera tusen små blinkande lampor och speglar som reflekterar ljuset. Det är vackert att se på och glädjer många. Antalet affärer blir allt fler för varje år. Här finns allt man kan tänka sig att köpa och trots det ekonomiska läget är kommersen i full gång. Kontrasterna blir så påfallande här där enorm rikedom och yttersta fattigdom lever sida vid sida. Endast ett par km härifrån breder de fattiga områdena ut sig. Från Table Mountain sett österut kommer först ”suburbs” (förorter) därefter ”townships” fattigare områden, men oftast med riktiga hus och så ”squatter camps” där husen kallas ”shacks” (skjul). I vår terminologi graderar vi människors boende som faktiskt är deras hem.

Julen i Sydafrika sammanfaller med sommarlov och semester. Oerhört många från storstäderna reser hem dit de en gång kommit från för att hälsa på familj och släkt. Avståndet från Kapstaden till Eastern Cape är över 100 mil. Med överlastade bilar och minibussar sker det tyvärr många olyckor. Man köper och provianterar hela året för jul. Jag hörde nyligen att på långfärdsbussar får man numera bara ha en viss vikt precis som på flyget och betala extra för övervikt.
En vädjan om mat och pengar kom häromdagen i våra e-mail på jobbet från två av lärarna som håller på med forskning i Khayelitsha. Gatorna har organiserade kommittéer och en medlem berättade för dem att bara längs den gatan fanns 16 föräldralösa barn, oftast omhändertagna av äldre barn. När så många lämnar staden finns det ingen vuxen som håller ett öga på dem och om möjligt hjälper. De hade fått social hjälp och mat några gånger, men nu hade de ingenting. Bara ett litet exempel på den stora nöd som finns alldeles här i närheten. Men som Hans skriver så finns det mycket som inger hopp i Afrika och Sydafrika sjuder av framåtanda, glädje och hopp.
Julgranen på bilden, en av många, många, som sätts upp över hela Cape Flats får symbolisera detta, men framförallt Kristus, världens ljus. Med sina lampor i glada färger lyser de vackert i mörkret och just nu ordnas julfester och läger för mängder av sommarlediga barn.
Vi reser inte från Kapstaden utan får i år till vår stora glädje fira jul med vår son David, Erika och vårt första barnbarn Jakob. Juldagens gudstjänst för oss, där Hans predikar, blir i Gugulethu i år. Vi ser fram emot en fullsatt kyrka med julmusik ackompanjerad av marimbor.

Med önskan om en välsignad Jul- och nyårshelg till släkt och vänner.