Arbetsrapport från utsänd personal – årsrapport 2007
Från: Hans Engdahl
Till: Svenska Kyrkan, Internationella Avdelningen, Uppsala
Arbetsuppgifter:
Lärare och forskare vid University of the Western
Land: Sydafrika
Tidsperiod: 2007
Samhällssituationen
I förra rapporten (för 2006) använde jag Tutus retorik om att ”it could have been worse”. Det skall jag inte göra i år. Det klokaste är nog att ö h t inte ha någon gemensam nämnare för vad som har skett och som är på gång att ske.
Historien kan eventuellt ge rätt åt dem som menar att år 2007 hamnade Sydafrika vid ett vägskäl utan klara direktiv för fortsättningen. Nya problem och avgrunder har öppnat sig. Det finns en rad indikationer på att den politiska ledningen inte har grepp om utvecklingen. Detta oroar. Det är samma problem som vi lever med dagligen, men det blir värre, eskalerar; brotts-ligheten, allmänna sjukvården, det tekniska underhållet, ekonomin. Här finns en rad oroande tecken. Mord och andra grova brott tilltar i storstäderna, nyfödda barn dog på ett sjukhus i Eastern Cape utan förklarlig anledning, ekonomin har försvagats, bl a genom att det internationella förtroendet för landet har minskat. Strömavbrott som om det sker vid enstaka tillfällen kan ses som något relativt oförargligt blir ett reellt samhällsekonomiskt problem när det blir en del av systemet; företag förlorar just nu uppåt 10% av sin inkomst på grund av två eller kanske fler strömavbrott i veckan.
Vad som har ändrat landskapet i grunden är emellertid den politiska utvecklingen. Vi kan glömma oppositionspolitiken. Den mycket duktiga och modiga Hellen Zille, borgmästare i Kapstaden och ledare för DA, Democratic Alliance, hur vettiga åsikter hon än har, blir för de flesta en yttring av liberalt slag, hopplöst förankrad i det vita Sydafrika. Det är ANC som gäller. Det är där makten finns. Det är där som maktkampen utspelas, trots tre-parti sam-arbetet mellan ANC, COSATU och kommunistpartiet. Under en god del av året talades det om att Jacob Zuma hade majoritetens stöd. Många av oss ville bara inte tro att detta skulle kunna vara sant, inte minst med tanke på hans eget dubiösa umgänge med moraliska och ekonomiska frågor (se förra årets rapport). Men det visade sig att förtroendet för Thabo Mbeki var slut. Zuma valdes i december 2007 till ny president för ANC med klar majoritet. Mbeki förblir landets president till nästa val under 2009.
Den politiska stilen inom ANC kan förvåna. Med en förhållandevis stor procent kvinnor som representerar partiet i parlamentet är ändå mansdominansen total. Starka populistiska tendenser och till synes en vulgarisering av den politiska kulturen visar sig t ex i ungdomsrörelsens kongress nyligen. Vid ANCs kongress i december tog det två dagar innan den nyvalde presidenten Zuma talade offentligt till nationen! Ändå vill jag hävda att just de senaste månadernas utveckling visar att ANC fortsätter att vara en demokratisk rörelse.
Vad som skall noteras är att Mbeki självförvållat redan dragit upp konturerna till ett rejält politiskt fiasko. Han har vägrat eller inte kunnat ta itu med de kritiska problem som hans regering var tvungna att hantera. Några exempel; ”vapenaffären”, där bl a svenska JAS-plan ingår och som är ett gigantiskt inköp av högteknologiska vapenslag från Europa till Sydafrika där fienden mest är intern: fattigdom och kriminalitet, har blivit till en mardröm med outredd korruption på högsta nivå; HIV-AIDS frågan kan fortfarande inte hanteras på ett tillfredsställande sätt eftersom Mbeki vägrar avskeda den näst intill odugliga hälsoministern; bromsmediciner har inte nått ut i den omfattningen som hade varit möjligt med en mer ’hands-on’ hälsopolitik; grannlandet Zimbabwe har svikits å det grövsta, Mugabe har hållits om ryggen och Mbekis tal om att det inte råder någon kris där, inte ens efter senaste valet, gör att allt annat tal om mänskliga rättigheter från hans sida blir ihåligt. Det säger sig självt att alla som betjänar presidenten också är medskyldiga i den politik som förs.
Det är mycket möjligt att vi har fallit offer för en mytbildning vad gäller Sydafrika och dess ledare. Vi har tagit för givet att Mandelas efterföljare på något sätt ändå måste leva upp till våra höga förväntningar. Om vi trott det bör vi snarast tänka om. Sydafrika är ett helt vanligt land med en ganska osäker tid framför sig. Vi kan ha trott att Sydafrika rimligen borde utvecklas gradvis till något bättre enligt en utvecklingskurva i positivismens och evolutio-nismens anda. Om vi har den inställningen bör vi snarast tänka om. Det kommer inte att bli någon gradvis utveckling. Vi kommer att få uppleva stora störningar och gör det redan. Och egentligen, om vi skall vara ärliga, detta var att vänta, något annat var inte realisiskt. Det osäkra med framtiden och det faktum att det knappast går att räkna med en jämn utveckling ’från klarhet till klarhet’ borttar inte på något sätt att det finns hopp för framtiden. Det finns stor anledning att tro att stora framsteg skall göras, men det kommer inte att ske på något enkelt sätt. Den politiska framtiden är oviss men det positiva är att Mbekis misslyckande öppet kritiseras och den kritiken kan bana väg för mer realistiska politiska insatser, t ex beträffande arbetslösheten som det går att göra något åt, liksom brottsligheten.
Kyrkornas roll och övriga religioner
Kyrkorna är många och aktiviteten stor. Någon avmattning sker inte. Många har tillräckligt med problem för att inte ge upp sin tro men det är också en sanning i sig att sydafrikaner i grunden är religiösa människor.
Vad som dock håller på att ske är inte utan betydelse. De afrikanska, självständiga kyrkorna av etiopiskt (har inget med landet Etiopien att göra utan grundar sig på ett bibelord, Psaltaren 68.31) eller zionistiskt (anspelar både på Sions berg i Jerusalem och har rötter i amerikansk mission) slag å ena sidan och pingstkyrkor och andra karismatiska kyrkor å den andra är på väg att segla förbi de historiska kyrkorna, d v s de lutherska, anglikanska, metodisterna etc.
Man kan också se skillnader mellan olika historiska kyrkor beroende på hur de utvecklats i landet. Lutheranerna har hamnat i en slags statisk period. Mycket gott arbete utförs och goda ledare finns, men kyrkan som kyrka sitter fast i de forna apartheidsområdena och förlorar hela tiden medlemmar av den enkla anledningen att folk flyttar till bättre områden. Tragedin är naturligtvis att den vita, tyska, lutherska kyrkan aldrig blivit en del av den svarta lutherska ELCSA. Båda delarna ser ut att ha hamnat i ett dödläge.
Det är annorlunda med den anglikanska kyrkan. Där sker mycket av intresse och där är det en blandning av högkyrkligt och evangelikalt men också en välgörande blandning av människor med olika bakgrund. Det är möjligt att ett närmande mellan lutheraner och anglikaner kunde vara en hjälp för just lutheranerna i landet. Anglikanerna har fått en ny ärkebiskop, Thabo Maghoba.
Kyrkornas profetiska röst har till stor del tystnat. Den som märktes mest i media förutom Desmond Tutu var den förre anglikanske ärkebiskopen, Njongonkulu Ndungane, som visserligen var stark företrädare för de fattigas sak men som knappast har haft någon uttalad kritik mot det politiska etablissemanget.
Det finns heller inte någon ekumenisk samlingspunkt som representerar hela Sydafrikas kristenhet. South African Council of Churches, SACC, har fortsatt en mycket viktig roll att spela inte minst därför att sociala och rättvisefrågor tas på allvar, men något har gått snett eftersom det inte finns ett ekumeniskt organ (som i Sverige t.ex.) som kan representera alla. SACC representerar i stort sett de historiska kyrkorna (main line churches) men borde tagit steget till en radikal breddning redan 1990 när kyrkorna kom tillsammans till den historiska försoningskonferensen i Rustenburg där just den nu efterfrågade bredden var ett faktum. En sådan väg hade kanske varit möjlig med en större förståelse för de enorma olikheter som finns mellan alla dessa kristna kyrkor trots betydande likheter. En modell som bygger på ’ecumenical space’ kunde kanske ha hållit alla dessa kristna samman i någon slags gemenskap.
Det finns fortfarande en levande debatt mellan kristna, judar och muslimer här, inte minst i Kapstaden. De kristna dominerar religionsbilden, muslimerna är några procent och judarna idag räknas i ett antal tusen. Även om det är sant att unga muslimer även här klart har dragits åt det mer konservativa och islamistiska hållet, finns fortfarande en öppenhet inte minst vad gäller att hitta en gemensam väg framåt i det nya Sydafrika. Den judiska gemenskapen har tyvärr minskat i antal sedan 1990-talets början. Även här sker en förskjutning över lag mot ett mer konservativt och isolerande förhållingssätt. Dessa tendenser inom Islam och Judendomen stämmer dåligt med Kapstadens mångåriga traditioner att hålla en öppen och fredlig dialog mellan tre av Abrahams barn. En muslimsk organisation för inter-religiös dialog från Turkiet har dock börjat märkas i Kapstaden. Framtoningen är dels att missionera för den egna tron men också att visa tolerans mot kristna och judar.
Arbetsplatser: kyrkan och universitetet
Som förut är jag anställd på deltid inom ELCSA och underställd biskopen i Kap-Oranjestiftet, Mervyn Assur. Den praktiska tjänsten utför jag i Eureka församling, Elsies River, Kapstaden, men också på övriga nivåer inom kyrkan. Jag har kontakt med det ekumeniska nätverket, regionalt och nationellt.
Den mesta tiden spenderar jag dock som lärare och forskare vid University of the Western Cape, UWC, Department of Religion and Theology. Detta universitet som ligger nära flygplatsen var en gång tänkt vara förlagt tillräckligt långt borta i bushen för att varken synas eller störa någon. Det var apartheidstatens plan på att ge de färgade (coloureds) någon slags utbildning på tertiär nivå. Två decennier senare, d.v.s. på 1980-talet exploderade detta campus i våldsamma demonstrationer mot apartheid-regimen. En vänster-radikal kultur utvecklades under ledning av professor Jakes Gerwel som bl.a. ledde till att antalet svarta studenter ökade snabbt. Universitetet har aldrig haft annat än några få vita studenter. Idag är det en rimlig balans mellan färgade och svarta studenter med några vita, av vilka många är från Europa och USA, inte minst Sverige. Studentantalet idag är ca 15 000.
Institute for Justice and Reconciliation, IJR, är en organisation som jag är associerad till. Det innebär bl.a. att jag följer arbetets gång och när det är möjligt är med på deras konferenser. IJR är ett oberoende institut och bildades efter genomförandet av arbetet under den statliga sannings- och försoningskommissionen 1996 – 1998 och spelar en fortsatt viktig roll nationellt vad gäller forskning så väl som praktiska program rörande försoningsprocessen i Sydafrika. De har också, på grund av det stora intresset, blivit mer och mer engagerade i övriga Afrikas problem och har i det sammanhanget bl.a. haft samarbete med Liv&Fred-institutet i Uppsala. Under året har IJR fått en ny direktor, Fanie du Toit, afrikander med doktorat från Oxford. Styrelsen letade länge efter en värdig svart sydafrikan men fick ge upp. Kanske det blir afrikanderna som räddar landet.
Arbetsuppgiften
Arbetsuppgiften är omfattande, krävande och rolig. Den här gången väljer jag att nämna fem olika uppgifter som jag har hamnat i, men först några allmänna ord.
Det är fortsatt mycket viktigt att göra en arbetsinsats i den lutherska kyrkan även om det är på deltid. Jag hjälper till med gudstjänster och predikar regelbundet. Jag håller också nära kontakt med en rad personer, biskopar, präster och lekmän–kvinnor i mitt arbete både i Kapstaden och nationellt, både i det lutherska sammanhanget och ekumeniskt. Den övergripande uppgiften fortsätter att vara ett arbete för försoning och förståelse mellan människor, där den kristna modellen får vara med och spela en roll, kritiseras, testas och även lyftas fram som en enastående möjlighet. Kyrkorna i Sydafrika famlar fortfarande vad gäller denna fråga, även om mycket av värde ofta sker i det tysta; att inte mer sker är ändå något av en tragedi eftersom kyrkorna har en potentiell möjlighet att offentligt visa att försoning och förvandling (jfr transformation, glorification, förklaring) är möjlig.
Det första uppdraget har nu pågått i ett och ett halvt år och är ett försoningsarbete mellan den lutherska församlingen Eureka, Elsies River och den holländsk-reformerta församlingen Sonstraal, Durbanville. Ca 20 – 25 personer från varje församling har under denna tid börjat lära känna varandra. Dessa två församlingar kan beskrivas på olika sätt: En luthersk församling möter en reformert församling; en färgad församling möter en vit afrikander-församling; en fattig församling, mestadels arbetarklass eller lägre medelklassen möter en välbärgad församling, mestadels välutbildad, akademisk. Detta är historiskt på flera sätt. Hur som helst, vid ett möte nyligen beslöts att öka bredden och engagemanget kraftigt för de närmaste åren och detta ganska djärva beslut är kanske det viktigaste av allt; det blev inte bara en dagslända. Vi har börjat tala i nya teologiska termer, t ex om att vi behöver ’adopteras’ in i varandras församlingar; då skulle t o m ett slags faddersystem kunna behövas.
För det andra inbjöds jag i oktober att hålla The Desmond Tutu Peace Lecture i det ekumeniska rådets regi (WCPCC, Western Cape Province Council of Churches). Många kom och det blev ett starkt gensvar vad gäller föredragets ärende. Temat var: ’Reconciliation as unfinished business: the church and the TRC’. Huvudbehållningen för min egen del var att jag kom att röra vid en rå nerv när jag kom in på frågor om identitet och Steve Bikos Black Consciousnessfilosofi, frågor som fortfarande har kvar hög aktualitet.
Ett annat uppdrag som jag drogs in i var att i en panel på tre personer bedöma den bästa sydafrikanska teologiska boken mellan 2004 – 2007. En grannlaga uppgift! Det blev till slut så att jag själv fick presentera vinnaren vid en stor ceremoni i slutet av maj 2007 och den jag fick presentera är en av världens ledande teologer vad gäller relationen mellan teologi och (natur) vetenskap, professor Wentzel van Huyssteen, numera vid Princeton i USA. Hans böcker finns även på svenska. Den bok som fick första pris var hans Gifford Lectures (Edinburgh): Alone in the World? Human Uniqueness in Science and Theology. Cambridge, 2006.
Ytterligare en uppgift hade att göra med att en av mina kollegor, Ernst Conradie, tog initiativet till ett seminarium om ”How they told the story”. Ett antal personer bjöds in som alla hade det gemensamt att de sysslat med en viss teolog i sin forskning och därmed var i stånd att återge den personens teologiska berättelse, t o m den s k stora berättelsen. Det blev två spännande dagar med presentationer av teologer som Rosemary Radford Ruether, Johann-Baptist Metz, Grace Jantzen, Karl Rahner, Karl Barth etc. Jag var den ende som presenterade en sydafrikansk teolog, Ben Marais, kritiskt men också konstruktivt som jag hoppas. Resultatet blir artiklar i två nummer av Scriptura, en syd-afrikansk teologisk tidskrift.
För det sista och femte har jag fått ytterligare ett uppdrag och det är att göra ett temanummer med temat Ecclesiology in Africa, i tidskriften International Journal for the Study of the Christian Church (2008:4). Detta har varit och är en stor utmaning, en mycket rolig och svår uppgift. Som medredaktör fungerar en romersk katolsk nunna i Port Harcourt, Nigeria, syster Teresa Okure, som också är professor i Nya Testamentet och genderstudier. Vi har försökt att täcka olika delar av afrikanskt kyrkoliv, ekumeniskt, geografiskt o s v. Detta är en oerhörd utmaning eftersom det mest sjudande kyrkolivet i världen är i Afrika söder om Sahara nu förtiden, men detta område är samtidigt det minst studerade. Våra kommunikationer mellan Sydafrika och Nigeria är inte alltid de bästa. Om internet fungerar går det mesta att klara. Går inte det tar vi till mobiltelefonen och SMS och det går nästan alltid. Hur det hade varit att genomföra ett sådant projekt för tio år sedan eller mer, ja det kan man fråga sig.
Det finns mycket mer att säga, t ex om den reguljära undervisningen och forskningen. Antalet forskarstudenter ökar och det är roligt att vara med i detta tidsskede av uppbyggnad. Själv vill jag arbeta vidare på temat ’ecklesiologi i Afrika’ och inspirera alltfler studenter att bidra till forskningen på den egna kontinenten. Detta hindrar inte att vi också systematiskt behandlar globala frågor och mer teoretiska frågor, ganska ofta som en utmaning till ett redan etablerat västerländskt mönster. Till bilden hör givetvis också att studenter utifrån är välkomna hit och vi har regelbundet svenska studenter här, särskilt från Högskolan Dalarna, som vi har ett reglerat utbyte med.
2008-05-05Cape Town HSAE
2008-05-05Cape Town HSAE
No comments:
Post a Comment