Från främlingsfientlighet till gästfrihet

Från främlingsfientlighet till gästfrihet

Måndag morgon för ungefär tio dagar sedan; jag steg upp och såg tidningen ligga där, på första sidan var en bild av en man som höll på att brinna till döds. Instinktivt la jag tidningen åt sidan. Det var för mycket, jag kunde bara inte läsa den och den dagen försökte jag glömma det oundvikliga som hänt i vårt land.

Detta är Sydafrika. Det som händer är hemskt; man kan försöka glömma för en stund, men det går inte särskilt länge. Att leva i en välfärdsstat som Sverige kanske är annorlunda. På ett sätt kan man där lägga åt sidan det hemska som händer i världen, till synes för gott, precis som jag försökte göra den där måndagen. I Sverige går det att gömma sig i välfärd och få för sig att livet trots allt inte är så hemskt. Och så kan man hålla på ett helt liv.

Detta går inte i Sydafrika. Sanningen kommer ofrånkomligen i fatt en. Men till min överraskning är det inte bara den hemska, fula, tragiska sanningen om människors meningslösa lidande och död som kommer fram utan något mer. Sanningen är att när något förskräckligt händer, som när främlingshat exploderade nu de senaste två veckorna och ledde till att mer än 50 personer har dödats, de flesta afrikaner från Sydafrikas grannländer, så väller det också fram en enorm godhet från tusentals människor som bara är där för att hjälpa. Hade jag fortsatt att hålla mig undan från tragedin som höll på att hända så skulle jag ha mått väldigt dåligt, även rent fysiskt. Att ställa sig öga mot öga mot det katastrofala som har hänt var långt bättre för då fick jag samtidigt se den flod av godhet som också vällde fram.

Sydafrika har en gång för alla förlorat sin gloria, som det land som gått före vad gälle försoning, genom det som hänt de senaste två veckorna. Mannen som brändes till döds av grannar utanför hans eget plåtskjul i East Rand, Johannesburg, hörde till shangaanfolket i Mocambique. Grannarna hade fått nog. De tyckte att folk från andra länder hade tagit deras jobb och att de var orsaken till att de själva förblev fattiga. Ilska och hat hade under en längre tid byggts upp inom dem. Nu kom explosionen.

Landets ledning, inklusive presidenten, skyller på kriminella element men gör det därigenom alldeles för lätt för sig. Det är tusentals fattiga sydafrikaner som har hotat och/eller genomfört dödshot mot främlingar som bott i deras närhet. Medan jag skriver det här har mer än 20 000 personer från andra delar av kontinenten blivit hemlösa bara här i Kapstadenområdet och bor just nu i tillfälliga läger, i kyrkor och liknande. För två veckor sedan bodde alla i olika områden av Kapstaden, många i plåtskjul, men de hade i alla fall ett hem. Det behov som uppstått ser ut att vara oändligt och tusentals frivilliga har trätt fram för att hjälpa, och många av dessa kommer från olika kyrkor.

Hur kunde detta hända? Många är chockade och ser det som utspelar sig närmast som något surrealistiskt, obegripligt. Följande tre faktorer kan ha varit bidragande. Först och främst så har vi miljontals sydafrikaner som lever i stor fattigdom i överbefolkade kåkstäder. Regeringens miljonprogram som skulle lindra arbetslösheten (arbetsintensiva insatser som vägbyggen etc) har inte kommit igång som utlovats. Hopplösheten är stor. De fattiga förblir fattiga och antalet växer. Det faktum att ytterligare tusentals människor från grannländerna har anlänt därför att de tycker att Sydafrika är så mycket bättre än vad de hade förut, har inte precis hjälpt. I storstädernas slum har spänningen under en längre tid varit märkbar.

För det andra så har regeringen inte gjort sitt jobb. Det finns inte någon effektiv kontroll av landgränserna; det är ganska lätt att ta sig igenom och det finns t ex just nu minst tre miljoner zimbabwier i landet. Folk från hela kontinenten, inte bara från regionen har kommit hit för att pröva sin lycka. Inkathapartiets ledare Mangosutho Buthelezi var en tid inrikesminister och försökte införa lagar som bringade immigrationen under kontroll men han fick inte tillräckligt stöd i regeringen för detta.

För det tredje så är människors attityder fortfarande klart präglade av sin apartheidhistoria. De flesta svarta har aldrig varit personligt nära en vit och har t ex aldrig suttit vid samma bord eller fikat tillsammans. Med den historia som Sydafrika har så bär det emot för personer av olika bakgrund att ta ett steg för ett närmande till den andra sidan. Man kan förstå varför en svart person kan tänka sig för mer än en gång inför ett sådant steg.

Arvet med olika raser har skapat rasistiska attityder som inte försvinner så lätt. Den horribla främlingsfientlighet som nu sticker fram sitt huvud har bl a sin bakgrund i attityder som formats under århundraden, med hjälp av de europeiska kolonisatörerna.

Sydafrika är landet med förtvivlan, fördomar, hat och rasistiska attityder, men det är också ett land med hopp. Jag kan inte tala objektivt om detta eftersom jag älskar detta land, men jag är mer hoppfull över Sydafrika än jag är över Europa vad gäller främlingsfientliga attityder. Sydafrika kommer inte att överleva som land om sådana tendenser slår rot, vi måste helt enkelt lösa det här, vi måste genomgå den nödvändiga förvandlingen. Europa fortfarande kan ge intryck av att övervinnandet av sådan fientlighet är mer en extra bonus än en absolut nödvändighet.

Sydafrikas väg nu måste gå från främlingsfientlighet till gästfrihet. Kapstadens befolkning är just i denna stund ett exempel på det.

Kapstaden den 28 maj 2008