Enhet och olikhet
Jacob Zuma valdes till president for ANC den 18 december, men det tog två dagar innan han höll sitt inträdestal. Det var mycket vänligt sinnat, särskilt mot medtävlaren Thabo Mbeki, men framför allt underströk han gång på gång vikten av enhet inom rörelsen ANC, vilken fortfarande ses som en befrielserörelse såväl som ett politiskt parti.
Hans tal direktsändes på e-tv och medan Zuma fortsatte att understryka vikten av denna odelbara enhet fokuserade kameran på Sydafrikas president fram till 2009, Thabo Mbeki. Kroppsspråket eller bristen därpå sade allt; han hade blivit alldeles grå i ansiktet, helt förstelnad av orden som kom från podiet och hans huvud var i sjunkande. Det måste ha varit ett förödande ögonblick för Mbeki. Det måste för honom ha handlat om allt annat än enhet.
Det som Zuma presterade, och det står klart att det var vad majoriteten inom rörelsen ville höra, var en avancerad form av retorik: vår enhet är vår styrka, härigenom kan vi behålla makten, på det sättet kan vi garantera landets förvandling, även om vi är djupt delade vad gäller ledarskapet måste vi framträda som enade.
Det bästa som kunde hända Sydafrika vore annars just att ANC splittrades, eftersom som det i längden blir ogörligt att härbergera liberaler, socialdemokrater, socialister och kommunister i samma fålla, och det finns ett desperat behov av en trovärdig opposition. Den svarta majoriteten i landet kommer att behålla avgörandet i alla politiska val så länge som demokratien fortbestår.
Det är klart att den generella frågan om enhet inte är så enkel. Om vi inte samtidigt kan utveckla en mångfald, om vi inte kan leva med olikheter så kan vi heller inte leva ett konstruktivt, kreativt och fritt liv. Den enhet vi söker finns på en djupare nivå och kan egentligen endast finnas genom ett bejakande av olikheterna.
Det är högst intressant att notera att Jacob Zuma till synes förnekar det som visade sig vara det verkliga beviset på demokrati hos ANCs medlemmar, nämligen det faktum att majoriteten hade tröttnat på Mbekis ökade maktfullkomlighet och helt enkelt röstade bort honom som sin ledare.
Så här på julafton vet vi rätt lite om vad som komma skall de närmaste två åren. Sydafrika är inte i fas med sig självt. Det är några grundläggande saker som förblir olösta och vi känner av detta dagligen. Det blir en litania med kända upprepningar: de fattigas utsatthet, arbetslösheten, särskilt bland unga svarta, ingrodd racism i alla grupper. Så varför bli förvånad om det visar sig att detta förmodligen är det mest våldspräglade landet i världen?? Vi som bor här inser dagligen att livet inte är lätt, men samtidigt är vi överväldigade av människors godhet oavsett bakgrund, och därför måste vi också säga: Gud är god.
Vid juletid rör vi oss med ett antal klichéer. När jag förberedde min predikan till den första advent påmindes jag om att det råder en spänning mellan två slag av texter. Texten om Jesu triumfatoriska intåg i Jerusalem är egentligen en symbolisk framställning som föregriper Kristi återkomst vid tidens slut. Andra texter handlar om förberedelsen inför julen och jesusbarnets ankomst.
När vi är trötta säger vi gärna: vi måste fatta mod, ty slutet är nu nära. Så här nära inpå Juldagen förbinder vi oss att säga något annat som faktiskt vänder tankarna upp och ner på ett tumultartat sätt. Vad vi förbinder oss att säga är snarare: låt oss fatta mod, ty begynnelsen är nära. Ja, när allt tyder på att det enda som är riktigt säkert är att slutet närmar sig, är det definitivt en befriande evangelisk sanning att kunna säga: fatta mod, ty begynnelsen är nära.
En Välsignad Jul och Ett Gott Nytt År 2008!
Julafton 2007
Hans S A Engdahl
No comments:
Post a Comment